Aftonbladet – 23 september 1847, sida 3

ständigheter, så vigtiga för Sverige, med dess varie-f rande skördar och dess behof af viktualier, tala bäst! för nyttan af banans slutpunkt i Malmö. F För att nu nämna om utsigterna till banans ekoli nomiska bestånd, så lära de bäst erbjuda sig förl dess nu antydda sträckning, emedan den så godtf som sammanband Stockholm och Köpenhamn och lc kunde alltså påräkna passagerare till större mycken-c het, än en bana genom Westergöthland, Nerike och , Westmanland, ty troligt är, att de flesta resande li från Ryssland och Finland till Danmark, Tyskland ii och än vidare, samt tvärtom, skulle, isynnerhet dels sju å åtta månader ångfarten i Östersjön är häm-s mad, föredraga jernvägen genom Sverige framför den besvärliga färden genom de östra Östersjöprovinser-t na, äfvensom de många främlingar, hvilka under !) sommartiden besöka Köpenhamn, genom en sådan lätt kommunikation skulle animeras att besöka Sve-!s riges, för dess herrliga läge frejdade, hufvudstad. t Då Red. ej velat neka plats åt denna artikel, är l den likväl icke i tillfälle att med sakkännedom ut-! låta sig öfver den framställda åsigtens värde. För-! modligen lära väl grefve von Rosen och de medl! honom resande ingeniörer så noga som möjligt göra sig underrättade om, hvilken linea kan erbjuda den !! största trafiken. AAA — Hr teaterdirektören Fred. Delsnd har anhållit cm rum i Aftonbladet för efterföljande skrift: För att göra ett slut på de utfall mot hr Jolin, som förekommit i de sednaste numrorna af Sön-, dagstidningen, i anledning af det på Djurgårds-tea-, tern uppförda lustspelet Bröstkaramellerna, anser jag; mig, af aktning för en vördad publik och dess om-, döme öfver hr Jolin, böra aflägga följande förklaring. Erbjuden en öfversättning på svenska af franska två-akts-pjesen Un Mari perdu,, fann jag dettal stycke till intrig och dialog så magert och af så. scabreus art, att jag icke kunde antaga detsamma . till uppförande. Jag öfverlemnade då, och uppdrog. åt hr Jolin att omarbeta detta stycke, så vidt det kunde ske, och emottog vid midsommartiden lustspelet Bröstkaramellerna, hvaruti visserligen en ochl annan obetydlig scen ur vUn Mari perdu förekom,l men som för öfrigt innehöll en väsendtlig olikhet i t. ex. en tillökning af hela första akten, hvilken första akt i Bröstkaramellerna alls icke återfinnes i Un Mari perdun, i intrigens förändring och deraf följande åtskilliga nya scener, dialogens lyftning ge-l nom infallcoch ordlekar, andra kupletter 8c., somi en sansad och opartisk granskare, vid styckets blifvande befordring till trycket, lätteligen kan iakttaga. — Hr Jolin, som i kretsen af vänner och bekanta aldrig gjort någon hemlighet af lustspelets ursprung och som vid detsammas aflemnande till mig var stadd på resande fot, gaf mig inga bestämda föreskrifter i afseende på betitlandet af det nya teaterstycket, utan: yttrade blott, såsom orden föllo sig: Kalla det omarbetning, imitation, fri behandling, eller hvad helst du tycker. På grund af min egen erfarenhet i denna väg, huruledes mångfaldiga tyska pjeser återfinnas, som ursprungligen voro franska originaler, franska som engelska, och så vidare ialla länders dramatiska litteratur, l: och på grund af den betydliga förvandling, som den franska pjesen undergålt genom hr Jolins lyckliga penna; — ansåg jag mig tryggt kunna gifva Bröstkaramellerne benämningen: Lustspel af Joh. Jolinn. Jag aflemnar denna förklaring, på samma gång jag hembär hr Jolin min tacksamhet för det lyckliga resultatet af 26 representationer för goda hus: — ett resultat, som jag med all sannolikhet aldrig kunnat hoppats utaf den öfversatta pjesen Un Mari perdu, komedi i två akter af hrr Paul de Kock och Varien. Kongl. Djurgården d. 24 Sept. 1847. Fred. Deland. 6 (Insändt.) En insändare i Aftonbladet har under titeln: Några ord till kännedom om Stockholms fattigvård, behagat, jemte åtskilliga utgjutelser af kla-! gan öfver det knappa kosthåll, som bestås fattighjonen på Ladugårdslands fattighus, med åtskilliga insinuationer af temlig lömsk beskaffenhet, anfalla de 2:ne män, som äro förvaltande. ledamöter af fattignämnden i berörde församling. Hvad klagomilen öfver det knappa kosthållet beträffar, så är det visserligen rätt bedröfligt, att det icke kan bestås. ett ärligt fattighjon lika mycket af församlingens kassa, som det bestås en tjuf af kronans eller sta-l tens. Då imedlertid Ladugårdslands fattiga församling icke kan skäligen beskattas högre än till 4888 rdr banko, som sista uttaxeringen till fattigvården ! utgjort, och då till fattigförsörjningen inom denna , församling för sistlidne år måst, utöfver fattighusets ränteinkomst, församlingens tillskott, kollekter m. m., , tillskjutas från stadsnämnden icke mindre än 13548 ; rdr, så torde insändaren inse, att någon annan ut-l väg svårligen finnes att jemna förhållandet mellan l; ) tjufvens och den ärlige fatiges underhåll, än att församlingarna få öfvertaga att med sina kassor och tillskott underhålla tjufvarna och staten de ärlige fattiga, samt fångvårds-styrelsen med sina rika j. och runda anslag sålunda förvandlas till fattigstyrelse. Detta är verkligen det enda sätt att bjelpa det öfverklagade missförhållandet. Ty icke lärers väl ins. kunna mena, att fattigföreståndarne skola, : jemte det de kontribuera sitt fattigbidrag lika medi andra församlingsboer, och jemte det de lönlöst uppoffra en god del af sin dag åt det visserligen föga: j L å l ( t lockande bestyret att emotiaga fattigas besök, göra undersökningar om deras belägenhet, besörja penningeoch matutdelning, hålla ordning bland fattigbjonen, bafva tillsyn vid reparationer, göra inköp af det ena och det andra för. inrättningen m. m. — eller hvad en med goda 3500 rdr bko, våning, ljus och ved vid andra fattighus lönad kamrerare eljest har nog att hinna med — också skola ur egnajlt fickor underhålla fattighjonen, då församlingens och la den allmänna fattigvårdens tillskott icke räcka för! att bereda dem goddagar. Att af hvad som infly-ls ter icke en skilling stadnar i förvaltarnes fickor, r derom kan ins. öfvertyga sig af räkenskaperna, som, ordentligt verificerade till hvarje skilling, ligga för borom och hela Stockholm när som helst öppna. Att inga öfverskott numera heller kunna blifva, sedan både fattighusvården och försörjningen blifvit sammanslagna, derom kan ins. också öfvertyga sig. Om förut, när fattighusen måste bero af och bära sig på sina egna kapitalar. en nödig omtanka för framtiden gjorde att öfverskott samlades, för att allt mer kunna konsolidera och utvidga deras verkcamhet var väl dervi nåpat Nnrätt? Man nuvaranda NR fr hen mm