Aftonbladet – 23 september 1847, sida 3

fattighusföreståndaren emottog vården af Ladugårdslands fattighus med en kapitalfond af 48,000 rdr, och har under de 46 år, han lönlöst förestått denna inrättning, bidragit att uppbringa den, intill den dag, den ställdes i sammanhang med den allmänna fattigvården, till 31,459 rdr banko. Han har gjort det, och det har låtit sig göras derigenom, att icke denna inrättning, såsom de öfrige fattighusen, blifvit sugen genom att nödgas till serskilda tjenstemän betala 5 å 600 rdr årligen; bör han derföre nu klandras? Man kan i sanning kalla det oförskämdt att på della sätt tacka män, som utan en. skillings arfvode offra decenniers möda på vården af barmhertighetsinrättningar. Det skulle vara intressant att veta, om den ömbjertade insändaren blott ett enda år skulle vilja åtaga sig densamma. Insändaren väntar att i nästkommande års revisionsberättelse få se ett arf af 152 rdr banko upptaget bland fattighusets tillgångar efter ett fattighjon C. R. A., hvilket sistlidet år på fattighuset aflidit, och haft dessa arfsmedel i ,sparbanken innestående. Denna uppgift vittnar på en gång huru illvilligt och tillika bakslugt ins. går till väga, då han visar sig så väl underrättad, men tillika så med uppsåt vanställer ett af honom, som det synes, välkändt förhållande. Förlidet år dog å Ladugårdslands fattighus ett äldre fruntimmer, vid namn Ahlbom, som der endast några veckor varit intagen. Nämnde fruntimmer hade icke ärft, utan genom egen flit hopsparat ett litet kapita!, det hon insatt i sparbanken. Målare-åldermannen Lindqvist, som anmälde henne, tillkännagaf vid hennes intagning, att hon egde denna summa, hvilken hon hopsparat, för att deraf komma hederligt till jordenp, samt att en del deraf skulle tillfalla en fru Yhl, som i flera år med omsorg vårdat benne. Efter en kort tids vistande på fattighuset afled gumman. Ålderman Lindqvist föranstaltade då, efter hennes förklarade yttersta vilja, en anständig begrafning af de hopsparda medlen, lemnade en del af desamma till den nämnda frun, samt aflemnade återstoden, 30 rdr banko, till fattigkassan. Det tycktes i sanning hederligt nog betaldt, för några veckors vistande. Om insändaren bebagade tillstå, hvad kan tyckes rätt väl veta, så är det honcm icke obekant, att dessa 50 rdr äro i detta årets räkenskaper ordentligt upptagna och redovisade. Men naturligtvis hade det då icke kunnat vara ett tillfälle att framkomma med sådana halfbeslöjade insinuationer, som att direktörerna skulle emottaga medel, hvilka man har skäl misstänka icke blifva ordentligt använda och redovisade, o. s. v. Man kunde lemna slika tillbud åt det tysta förakt, de förtjente, om det icke hörde till dagens jargon, att sätta tro till uppgifter af sådant slag, huru orimliga de än låta. Ön