Aftonbladet – 23 september 1847, sida 3

GODT RESSÄLLSKAP. På Per Nilssons krog vid Prestgatan i Södertelje stad sammanträffade e. m. d. 3 December 4846 drängen Johan Niklas Johansson från Elfsborgs län med tvänne honom förut okända karlar, f. d. stadssoldaten Nils Olof Westerlund och förre kronoarbetskarlen Johan Erik Eriksson. Desse uppgåfvo för Johansson, att de voro stadde på väg till Carlstad och erbjödo honom, hvilken ämnade sig till sin hemort i Elfsborgs län, att med dem göra sällskap, så länge de hade samma väg att färdas, Då Johansson trodde sig råka i godt sällskap, antog han med nöje tillbudet, hvarefter alla tre, sedan Johansson trakterat med bränvin, kl. nära 3 e. m. begåfvo sig från Telje. Sedan de hunnit på något afstånd från staden, erbjöd Westerlund sig att bära Johanssons påse. Sedan man härefter vandrat !V, nil, lånade Westerlund vantarne af Johansson, på tt sätt, som ingaf denne sednare misstroende mot sina reskamrater. Utan att yppa sina misstankar, föresatte sig deröre Johansson, att så fort som möjigt skilja sig från sällskapet. Imedlertid fortsattes resan. Johansson tog tillbaka påsen från Westerlund, men lemnade den efter en stund till Eriksson på dennes begäran. ter tog Johansson påsen. Nu hördes någon komma åkande på vägen mot Kumla. För att blifva sällskapet qvitt, förebar nu Johansson, att han var trött och bad den ankommande att få följa med honom. I samma ögonblick tillsade Eriksson Johansson att han skulle fortsätta vägen uti begge de andre vandrarnes sällskap samt tilldelade honom med en käpp ett slag öfver axeln. Härefter sade Eriksson till den åkande, tt Johansson vore en tjuf. Hvadan den åkande ökade farten och skyndade sig att komma undan. De tre fortsatte sedermera färden, tills de kommo lill ett torp i grannskapet af egendomen Hanstavik. Johansson sade sig nu vilja ingå uti torpet, för att der qvarstanna öfver natten. Eriksson rykte då påsen ifrån honom samt sprang jemte Westerlund ned uti en nära vid vägen varande grusgraf. Johansson närmade sig genast de tvenne kamraterna och bad tt återfå sina tillhörigheter. Eriksson nekade och lå Johansson sökte rycka till sig påsen, erhöll han uf Eriksson flere slag. Denne tog äfven hans plånok, hvilken innehöll 45 rdr. En person kom nu vå vägen. Hos denne anhöll Johansson om hjelp. Den fremmande afsnästes likväl lätt af Eriksson. fohansson begaf sig då nedåt Hanstaviks allt, der van träffade en dagakarl, i hvars sällskap han selan återvände till landsvägen. Här nekade Erikson och Westeriund till Johanssons påstående samt nastade undan framåt vägen, och kommo snart ur igte. I ett torp, , mil på andra sidan Hanstarik, fick Johansson herberge öfver natten. KI. !, 5 påföljande morgon afgick han till Vester Kumla västgifvaregård, dit han anlände kl. omkring 7. Här fterfrågade han Westerlund och Eriksson samt beskref deras utseende. De hade icke der varit synige. Efter en stund ankommo de likväl och blefvo lå, sedan de funnits innehafva de Johansson frånagne sakerna, häktade. Inför Öknebo häradsrätt erkände de: tilltalade rottet, hvarefter de begge af häradsrätten dömdes tt mista lifvet. Svea hofrätt har, hvad Eriksson eträffar, fastställt utslaget, men mildrat det, i afeende å Westerlund, hvilken dömts till 3 års fästingsarbete. Utslaget är hemstäldt till Kongl. Maj:t.