Aftonbladet – 20 september 1847, sida 3

Professor Böttiger slutar teckningen af Tegrrs lefnad med följande vackra reflexioner: Så lefde och dog en man, bvars like sent skall ödas. Att här den enskilda saknaden framstått såom tolk af hans lifs öden, må ej räknas henne till örmätenhet. Hon har, vid fullgörandet af detta ippdrag, känt sig blott vara ett uttryck af den allmänna, och i skyldskapens jäf ej sett något hinder ör sanningens talan. Huru ifrigt man, efter Tegners bortgång, täflat tt erkänna gemensamheten af en sådan förlust, emnas bäst åt Framtiden att skildra. Den skall ej örtiga Europas deltagande, fosterlandets saknad, itterhetens kungs-sorg; ej förgäta festerna till hans ra och medborgares beslut att i en offentlig minesvård förvara hans bild åt sednaste åldrar. Solens sångare är nu borta; Sveas och Axels, serdas och Frithiofs skald sjunger icke mer. Men vad ban sjungit, är redan Sveriges ära och arf, ir hela den bildade verldens glädje och förtjusning. Slägtet, som bortgår, har känt sig lyftadt deraf; lägten, som komma, skola tacka honom derför, och vjertan, som ännu ej börjat klappa, mer än en gång fundas oss lyckan att personligen hafva känt en nenniska så ädel, en skald så hög, som prestsonen rån Kyrkerud, siaren på Östrabo. Poemet Gerda är ej fulliändadt. Sådant det wu för allmänheten framträder var det af förattaren utarbetadt, redan före hans afflyttning rån Lund. Han kallade det då Helgonabacken eller Minnen från Lund). Titeln Gerda, som han sedermera deråt gaf, motsvarar bättre stycke:s innehåll i dess nuvarande fragmentariska skick. Till grund för detta poöm, hvars början inträffar år 41448, låg föreställningen, att Waldemar den stores fosterbroder, Axel Hvide, lea sedermera så ryktbare erkebiskopen i Lund, Absalon, som 20-årig yngling förälskat sig i Gerda, dotter af densamme jätten Finn, som, enligt en gammal, i prologen använd folksägen, byggt domkyrkan i Lund. Af kärlek till Gerda och nit för hennes själs eviga vällärd, hade den unge riddaren uppoffrat sina lysande verldsliga planer och äfven hoppet att någonsin få iga henne, i det han, för att till kristendomen omvända den stolta jättemön, bestämt sig att ingå i det andliga ståndet. Det lyckades honom alt omvända så väl Gerda som hennes broder Sölve. Begge jättebarnen hade då för sid uppflyttat ur berget, och Sölve, på Blekingsgränsen, rest sig en borg, der Sölvitsborg nu ligger; Gerda åter sökt sig ett hem på fadrens fordna kulle vid Lund, den nuvarande Helgonabacken, der hon, i Absalons grannskap och skydd, grundat ett kloster, inom hvars murar hon som priorinna slutat sina dagar.