Aftonbladet – 20 september 1847, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Den animala magnetismen kommer nu under Stockholms kämnersrätts ompröfande. En hr Hoffstedt, egare till lägenheten Luget å Siklaö, har nemligen denna dag till kämnersätten ingifvit en stämning, hvars kuriösa innehåll vär nedan meddelas: En dag kort före midsommar infann sig å Lugvet två okände personer, en man och en qvinna; len sistnämda uppgaf sig vara en enkefru C., och inhöll att få bese läge. heten, emedan hon hört att len på sednare tider blifvit mycket förskönad. Egaen inbjöd dem vänligt att taga stället i betraktande. Men de hade ej hunvnit öfver gården, då mannen Nlötsligt stannade vid en step, och sade att han nu unnit den rätta. På fråga om denna sten egde något ovanligt värde, förklarade fremlingen att han var magnetisör och att en qvinlig somnambul för honom yttrat att en bit af just denna sten skulle iterställa henne från den sjukdom, hveraf hon var idande; han bad således att erhålla en bit af steven. Egaren befallde en af sina arbetare slå sönler stenen, och lät derefter magnetisören taga några hitar. Då mannen vidare förmälte att det skulle öra till kurmetoden att hafva en sticka af en på sården stående lind, afskar hr Hoffstedt en sådan och lemnade honom den. Hvad den obekante såunda erhållit sade han sig skola återställa, och till yttermera visso nämnde han sitt namn, som skulle vara Linrdauer, notarie i kongl. kommerskollegium. Hr L. hade påföljande söndag ganska riktigt kommit tillbaka med stenbitarne och trädstickan; de förra stötte han ner i jorden vid landsvägen, stickan vecklade han in i en med ett fint pulver ingniden lapp, klättrade upp i linden samt gömde sorgfälligt stickan och lappen ibland grenarne, med yttrande att det kunde ha skadliga följder, om någon bortitoge den derifrån. Ett pappers-konvolut, som han äfven medförde, ville han bortkasta nere vid sjöstranden, der lägenhetens befolkning hemtar sjövatten, men nu måtte ställets egare dragit något slags misstanka, ty han hänviste den främmande att lägga sitt konvolut på ett annat ställe, nemligen vid afträdet. Hr L. gjorde så. Nu kommer det märkvärdiga af saken. Linden, hvaraf hr Lindauer fick en sticka, är ett praktträd; den har årligen burit otaliga blommor, millioner insekter hafva från dess lummiga krona uppstämt sin surrande musik. Men — 0 under! — sedan den fatala lappen med pulvret blifvit ditsatt, hafva blommorna vissnat och affallit, insekterna försvunnit, och lägenhetens egare, likasom andra personer, hafva känt sig sjukliga. Hr Hoffstedt säger ej, att detta är följden af hr Lindauers:åtgöranden; men han vill dock veta hvad det varit för slags pulver, som L. gömt i trädet. Han påstår, att lappen måtte delas i tu, att ena delen lemnas till kemisk analys (det vore något för tit. Fredholm!) och att den andra blandas med något födoämne samt gifves åt en hund, allt under vederbörlig kontroll. Kärandens afsigt är på intet sätt att kasta någon skugga på hr Lindauer; det kan ju finnas animalmagnetism-kurer, hvars metoder icke kunna af andra än den ädle menniskoälskande uppfinnaren fattas, men denne bör derföre vara så mycket angelägnare att låta kemiskt och naturligt undersöka de begagnade medikamenterna, så att deras välgörande verkningar blifva allmänt och vetenskapligt kända. SEMESTER ONS SSTSERSEN