Aftonbladet – 20 september 1847, sida 3

OR OA MARLESE y Då RN nn kyrkoherdens i Millesvik död, att lätta enkans msorg för den yngste sonens framtid. Gossen röjde anlag att blifva en duglig räknekarl, ägde praktiskt sinne och hade redan, med en för sin ålder ovanlig noggrannhet hulpit modren med bokföring af hennes tionde. Branting erbjöd sig nu att taga honom i sitt hus och lofvade att inöfva honom till sitt biträde på fogdekontoret. Här se vi den unge Tegner, redan vid 40 års ålder, i full sysselsättning med uppbördsböcker och restlängder. Branting märkte dock snart att gossen hade ett godt hufvud och stor håg för studier; han yttrade en gång till sin granne, sedermera svåD ger, kapten Löwenbjelm: Denne Esaias Teg-: nr, som nu vistas hos mig såsom skrifvare, har alldeles för mycket hufvud och förmåga natt gå den simpla kameralvägen. Du, som har hans bror till informator för dina gossar, måste, då Tegner är blottad på egna medel att kunna studera, taga honom i ditt hus, på det han der måtte få begagna sig af brodrens undervisning,. Kapten Löwenhjelm, ehuru med inskränkta tillgångar, och fader för nio barn, drog dock ej i betänkande att taga det tionde i sitt hus. I Mars månad 4796 kom han till Malma. Han var då på sitt fjortonde år. På Malma vistades ban femton månader, under hvilken tid han gjorde stora framsteg i sina studier. Den äldre Tegner erhöll nu en akademisk kondition, hvarvid han fästade det vilkoret att Esaias skulle få vara honom följaktig. Det var till Rämens bruk i Filipstads bergslag, som nu de begge bröderna begåfvo sig. Ställets ägare var brukspatronen, sedermera bergsrådet, Christoffer Myhrman, om hvilken författaren bland annat yttrar: Jern i sig hade ej blott hans berg, men hans vwvilja,. Till detta ställe, till denna krets var det, som Lars Gustaf och Esaias Tegner, en vacker sommarafton i Juli månad 4797, närmade sig. De hade lemnat åkdonet efter sig och kommo nu till fots framvandrande ur barrskogen. Plötsligt bjöd sig åt deras öga den vackraste anblick. På ett näs mellan holmrika vatten, omkransadt af fur och björk, låg, som ett skönt löf:e, den mot sjön terrassvis sluttande, vänliga gården, (örgylld af solnedgången, skuggad af lummigal träd. Hvem vet hvad som bor under dessa. grenar? frågade kanske redan nu den unge skaldesvennen med klappande bröst. Vi vete, hvad som bodde under dem. Det var sin lycka, han bär gick till möte; det var i denna på en gång leende och storartade natur, som han en gång skulle utvecklas, hans krafter stärkas, hans snille växa; det var inom tröskeln af detta patriarkaliska tjäll, som hans kunskaper skulle bringas till mognad, och hans hjerta finna en följeslagerska genom lifvet. Sedan författaren skildrat fortgången af Tegnårs studier, samt den brinnande ifver, hvarmed han fördjupade sig i Homerus och Eoratius, samt Rousseaus, Voltaires, Racines med fleres arbeten, fortsätter han som följer: Så ihärdiga själsansträngningar skulle tvifve!sutan menligt hafva inverkat på den växande gossens kroppsbildning och helsa, hade ej lyckliga yttre förhållanden samtidigt sörjt för vården om dessa. Redan den landtliga vistelsen i en kraftig, nordisk bergsbygd var i detta afseende att räkna för en lycka. En annan var, att tillhöra en kärnsund krets af menniskor, gerom hvilkas både kropp och själ gick likasom en jernäder af helsa och kraft: att vistas i ett hus, der allt bar prägeln af gammaldags sed, ordningen lydde klockslag, och följaktligen både arbetet och nöjet hade sin bestämda timvisare. På lofstunderna störtade en svärm af ungdom ut kring berg och backar, vill muntra lekar och härdande kroppsöfningar. Här pröfvade man hvarandras senor, här täflade man i ystra upptåg, här fanns den öfverdådige, som vågade att, i bokstaflig mening, hoppa öfver masugnslågor,. Den trägne enstöringen fick ej på sin kammare vara i ro; man ryckte honom ut med sig till brottning och språng, till trissa och klot, till äng och sjö. Hängde vintren sin rimfrost på träden, måste han vara med om kälkåkningen från svindlande höjder eller skriskofärderna på den blanka isen. I dessa deltog äfven husets yngsta dotter, och for nu, såsom Ingeborg, mer än en gång ,öfver sitt namn. Under dessa nöjen låg Homerus igenslagen; men hans kämpar ströfvade omkring i föryngrade upplagor, ty med deras namn hade Esafas uppkallat sina lekbröder, under det han sjelf förbeböll sig att Vara Hektor. Kom han i förstone till korta i brottning, och måste då Hektors kropp släpas kring Hions murar, fick gemenligen en qvick speglosa öfverskyla nederlaget, och munnens vighet ersätta armens styrka. Men äfven denna infann sig snart, och det var isynnerhet kägelspelet, han derför hade att tacka. Detta spel, i hvilket, likasom i det fredligare schackIspelet, han småningom förvärfvade en erkänd skicklighet, var här ej af det vanliga slaget, och förItjenar så mycket heldre sin egen beskrifning, som lett ställe i en af skaldens vackraste dikter derigeInom erhåller sin fulla dager. TI stället för en af bräder gjord bana, begagnades vid Rämen den öppIna, dels gräsbevuxna, dels sandade, gårdsplanen. JÅ denna voro, omkring en reslig kung af nära två alnars höjd och en half alns diameter i foten, uppställda käglor, föga mindre kolossala. I det väldiga klotet af masur var fästad en bred skinnrem, af en half alns längd. Medelst denna slungades klotet, på 350 å 40 stegs afstånd, som en boll fram mot Ikäglorna. På tillräcklig kraft, full bågrigtning och lagom utsträckning berodde nu en lycklig träff. I Denna svek sällan vär unge kämpe. Helst måttade Ihan åt kungen, och gaf åt den ofta en så väl afIpassad stöt, att den i blinken gjorde en kullerbytta och stod på sin massiva fot utanför spelet. Det är detta ungdomsminne, som, i sången öfver Olof Myhrman, skalden så lefvande skildrat: Jag minns en tid, fast det är längesen, Då lifvets vårdag på oss begge sken , Vid Rämsjöns gröna strand, der idog hammar ,) Slog takt till glädjen mellan björkens stammar ) Du var den gladaste uti vår krets: ; Till vågens botten och till bergets spets , Du steg med öfverdådets hundra frågor, Och gjorde fröjdsprång öfver masugnslågorHur ofta drog du mig från min Homår, Ej halft förstådd, men älskad desto mer, AR mm a ma —K AH Net