Aftonbladet – 18 september 1847, sida 2

ee öde, som jag beredde hans far. Det har jag svurit att göra, och denna ed skall jag hålla. Det skall ni inte, så framt ej er hjessa är skottfrin, ropade en röst tätt bredvid honom; och i samma ögonblick aflossades en pistol mot hans hufvud, men hvarvid — lyckligtvis eller olyckligtvis, hvilket läsaren behagar — endast fingkrutet brann af. Skenet var imedlertid tillräckligt att för tjuftagaren upptäcka hans tillämnid2 mördares anletsdrag. Han såg att det var den irländske nattväktaren. Å kors, det är Terry OFlaherty!, yttrade Jonathan med en röst, som icke förrådde den ringaste bestörtning eller skrämsel. Nå nå, Terry OFlaherty! skrek han efter irländaren, som tog till fötterna, då han såg, att hans mordförsök hade misslyckats; spring ni gerna; ni springer inte så långt, att jag icke hinner er. Jag skall skicka efter er ett par spårhundar, som snart skola jaga upp er. Ni kommer att svinga i luften för det der, min kära Terry, efter nästa session; och det så sant jag heter Jonathan Wild. — Ser ni, sir Rowlandx, tilllade han och vände sig till riddaren med ett bjertligt skratt; är det inte som jag nyss sade? djefvulen öfverger mig aldrig ! Visa mig vägen till ert hus, herre, utan vidare uppskof, sade Trenchard med vresig ton ; Jag vill se gossen. Gossen är inte hemma hos mig, s I wild. 8, svarade Hvar är han då?, frågade den andre hastigt. På ett: ställe, som vi kalla Mörka huset i I Queenhithe,, svarade Jonathan; det är ett slags underjordiskt värdshus eller nattkrog, som ligger tätt utmed strömmen, och som besökes af sjöfolket på den holländska jakten, åt hvars kapten jag tänker anförtro gossen. Ni behöfver inte hysa någon farhåga för hans skull, sir Rowland, han är säkert bevarad. Jag har lemnat honom under vård af Quilt Arnold och Rykhart van Galgebrok — så heter den omtalta skepparen — och jag har gifvit sträng befallning att skjuta honom genast, om han skulle göra något vidare försök att komma undan; och de der karlarne, den sistnämnde i