Aftonbladet – 18 september 1847, sida 2

politisk skådeplats; och det nationella Sveriges siräfvande efter enhet förblef otänkbart, så länge friheten gick under i friheter (för att bruka Geijers karakteristiska uttryck), och innan den af en europeisk konungamakt redan i sextonde seklet inledda striden med sjelfständiga ståndsinteressen ännu icke var utkämpad. : Ur det sednare Talet är följande uttryck om det ryktbara Geijerska affallet väl att behjerta: Den som med uppmärksamhet följer gången af Geijers egen inre utveckling, sådan den ligger framför oss i hans skrifter, framför allt den som jemförer hans svenska folkets historia med hans äldre förarbeten, måste förvånas, att det såkallade affallet föreföll förvånande. Han måste ock erkänna, att det efter decenniers mognande erfarenhet ej uttalades förhastadt. Det är för öfrigt kändt, att om Geijers under dessa sista år, och särdeles i de tre föreläsningarna, uttalade åsigter af vår samhällshistorias gång, en strid blifvit förd i de sista dagarne. — Denna strid, som hvarje annan, skall väl ock en gång komma under historiens dom., Detta affall, säger slutligen Frey-referenten sjelf, har af de flesta alltid blifvit uppfattadt och bedömdt ungefär i enlighet med den åsigt, herrar C. och T. nu visat sig hylla; men några hafva tillika funnits och lära ännu finnas, som i sina betraktelser deröfver kommit till ett rakt motsatt resultat, nemligen att G. skulle genom detsamma visat brist på fasthet och sjelfständighet i både karaktär och omdöme. På hvad sätt man banat sig väg till ett dylikt påstående, torde ingalunda vara lätt alt utforska. Ref. åtminstone kan i Geijers tadlade steg ej fiona något annat, än ett oförbehållsamt uttalande af en eller annan slutsats, dragen med logisk stränghet ur långt förut angifna och bevisade premisser. Och när skarpsinnigheten och snillet en gång insett grunderna och hvad som följt derur, tyckes som skulle det varit ett bevis just på närvaron af en dylik brist, som den, för hvilken G. af några blifvit anklagad, om han liksom skyggat tillbaka för eller ej vågat utsäga sin egen vunna öfvertygelse; hvaremot det vill synas, som genom det skedda öppna erkännandet och förfäktandet af densamma han tydligt tillkännagifvit, det han varit upphöjd öfver hvarje slags afhängighet. 2) Öfuingar i Linearteckning på fri hand, af P. N. Ekman. Ref. (NN) genomgår i korthet historien af Linearteckningen, hvilken, såsom vetenskap och läroämne i skolundervisningen, först i Sverige grundlades i Nya Elementarskolan, genom den deröfver utgifna Almqvistska läroboken, med plancher, hvilken öppnade banan derför. Hr Ekmans bok lofordas på anförda, goda grunder. 3) Minnestal öfver Esaias Tegner, af C. A. Hagberg. Ref. (—DT) framhåller hv H:s förtjenst såsom öfversättare af Shakespeare och berömmer likaledes hans minnestal. Ref. yttrar: Tegner kan anses för en komet bland skalder, antingen man betraktar den bländande glans, hvarmed han lyste vid sitt uppträdande, den prakt och storhet, man hos honom blef varse, eller den, med afseende på andra skalder af första ordningen, jemförelsevis korta tid, hans verksamhet var synlig. Men om beundrarne egentligen fäst uppmärksamhet vid denna komets eldsvans, och vissa konstdomare gjort gemensam sak med dem så till vida, att de förklarat denna svans utgöra det mest utmärkta: så har deremot hr Hagberg lyckats upptäcka sjelfva kärnan. 4) Originalbibliothek af utmärkta författare och författarinnor. Häftet 7--40. Syster och Bror, af författaren till Törnrosens bok. Ref. är —DT. Den förda striden om detta stycke afdömes af ref. till fördel för arbetet, hvilket berömmes såsom )en enkel och vacker berättelsen, med en egen dager och färg). 3) Yttersta Domen, fantasistycke af J. M. Rosa. Ref. (N—B—N) lefordar åtskilliga lifliga partier, och dialoger i stycket, men anser att berättelsen mot slutet vändt sig på rosten. Det förtjenstfulla erkännes imedlertid rättvist. Notiserna från utlandet innehålla några framställningar om vattenledningen vid Marseille, bildhuggaren Petitot, en på ryska kejarens befallning företagen gräfning i Rom; om bildhuggaren Brugger, m. m., samt slutligen om ett ganska märkvärdigt fynd vid en gräfning i Lapsaka vid Gallipoli.