Aftonbladet – 18 september 1847, sida 2

Å LITTERATUR. FREY, XXXIX Häftet, utgörande Me 5 för 1817. Detta hälte har flera afhandlingar före sjelfva litteraturöfversigten. Den första handlar om Svea och Göla-namnets utseende i fordna dager, af Å. Uppström. Här meddelas åtskilliga linguistiska kombinationer emellan de hos romerska författare förekommande namnen på våra förfäder, och dessa namn inom nordens egna fornspråk. Hvad som häruti egentligen skulle kunna kallas nytt, är påståendet om nödvändigbeten af en moesogötisk mellanlänk, Svijans, emellan det latinska Sviones och def skandinaska Svtar. Den af Gabelentz och Löbe utgilna Ulfilas synes vara förf:s hufvudkälla. För Göta-namnet finner man tre fornformer inom det inhemska språket: Gutos, Gutans och Gautos, fuilkomligt svarande mot grekiska och latinska skrisätt af dessa namn. Men om sjelfva betydelsen har förf. intet annat att säga, än att med Gabelentz och Löbe förklara: wir wissen nicht was der Namen Gothen bedeute. Af hr jU:s förtjenstfulla framställning erbåller man -en förnyad linguistisk säkerhet om det o!ärda och grundlösa, att krifva ordet Göter och dess derivater med h (Göther, Göthaland, Götheborg, 10. S. v.), såsom mången älskare af gammal slentrian ännu stadigt bibebåller, i tanke att allt förut brukadt måste vara grundligt, och framför allt att insättandet af bokstafven h utmärker lärdom, det må i sjelfva verket höra till (ordet eller icke. Den andra afhandlingen är en blick på Astronomiens öden och framtid, (af A—m), utgörande fortsättning och slut af samma förtjenstfulla uppsatts tvenne föregående afdelningar. Sist visar sig ett stycke: Något om den Episka poesiun, hvilket i detta häfte ej är jafslutadt och icke eger någon uppgifven författare. Man ser imedlertid, att han omfattar Hegels grundsattser för konstkritik, och då han mot slutet öfvergår från allmänna reflexioner, om den Episka diktarten, till en särskild betraktelse öfver Tegners Frithiofs-Saga, motser man fortsättningen med nyfikenhet, i synnerhet som förf. säger sig ämna upptaga (och förmodligen tillika skärskåda) Heibergs bekanta, stränga omdömen om det Tegnerska verket. Litteraturöfversigten vidrör: 4) Minnestal öfver E. G. Geijer af a) 4. Cronholm, b) W. Tham. Ur det förra citera vi följande ord, som både klart och vackert förklara mycket af Geijers ställning till sin tid: För tidsinflytelsens obegränsade makt står den snillrikaste natur ej otillgänglig. Vi skulle tro, att ju mera en väldig personlighet är egnoad att uppträda såsom tidehvarfvets representant, desto mera är han öppen för intryck, som han fritt och egendomligt bearbetar. Och med den andens rörlighet, som i sina rikaste skiftningar uppenbaras hos stora snillen, är framskridandet icke blott lätt förklarligt, utan till och med en oundviklig nödvändighet. Och detta utesluter hvarje annan konsequens mellan äldre och yngre bildningsstadier, än den, som ligger i nödvändigheten och öfvergångarna af denna utveckling. Vi talade om olika tidehvarfs inverkan, och erinra i sammanhang dermed om den reaktion, som i hela Europa, med ett nyväckt historiskt studium, hade yttrat sig mot fransyska revolutionens theorier. Denna återgång i tiden innebär klaven till Geijers äldre politiska karakter. Häfdatecknarens geniala blick för det väsendtliga i svenska folkets historia aflägsnade från hans historiska konstverk det intryck, som motiverade återgången till det förflutna. Och den konservativa karakter, som i Geijers smärre skrifter och under hans offentliga verksamhet med Thela öfvertygelsens värma bekämpade nya tidstendenser, erfor omsider, under nötningen mot dem, verkningen af ett tänkesätt, som oupphörligt gjorde eröfrirgar. På tvenne vägar förmedlades en ny idekrets. Svenska historiens studium hade lärt Geijer, att en ståndsrepresentation, som länge vacklat mellan provincialständer, utskottsformen och allmänna riksständer, icke i sitt historiska uppträdande egde intyget för någon strängt ålderdomlig och fastare gestaltning. Partitidens felsteg hade visat vådan a Ide olika intressenas brytning med hvarandra på er RR RR RR RR re Ta