Aftonbladet – 17 september 1847, sida 3

heliga murar — han är nu min — min för evigt ! Hon gaf till ett högt rop — och svimmade. SEXTONDE KAPITLET. JONATHAN WILDS HUS I OLB-BAILEY. Just då klockan från S:t Sepulehres kyrka slog ett, om natten efter den 40 Juni, hvars märkvärdiga händelser vi nyligen berättat, sågs en ryttare, hvars häst var af största slaget, och som på tillbörligt afstånd åtföljdes af en ridknekt, galoppera öfver den öppna platsen framför Newgate, och ställa sin kosa till ett visst hus i Old-bailey. I detsamma blef förmodligen hästen skrämd af något föremål, som ryttaren ej kunnat urskilja, och innan denne hunnit draga in tygeln, gjorde hästen en sats åt sidan med så mycken häftigbet, att ryttaren blef afkastad och störtade till marken. Inom ett ögonblick derefter blef han upplyftad af en person, som hade stått på andra sidan af vägen och åsett händelsen, och som skyndat fram till hans bistånd. Ni blef väl icke skadad, sir Rowland, hoppas jag? frågade denne person, sedan han bjelpt honom på benen. Icke betydligt, herr Wild, svarade den andre; bara litet skrubbad, det är alltihop. Besitta det kreaturet! tillade han och fattade tygeln på hästen, som fortfor att fnysa och skälfva, likasom alltjemt beherrskad af någon oförklarlig skrämsel. Hvad kan det vara åt honom ? Jag vet nog hvad det är, sir Rowland, yttrade ridknekten, som issedlertid hade närmat 5g. Han har sett någonting, som icke hör till denna verldeny. Mycket troligt! anmärkte Jonathan med ett föraktligt löje; utan tvifvel spöket af någon landsvägsriddare, som nyss uppgifvit andan i Newgate. Det är möjligtv, svarade ridknekten allvar5 amt. För hem honom, Saunders, befallde sir Rowland och öfverlemnade sin felaktiga häst it ridknektens vård. Jag behöfver er ej vi