tre millioner. hungrande män, qvinnor och barn: hela sitt lifsuppehälle på statens bekostnad.!l Till utdelande sf detta utomordentliga under-! stöd hade en formlig embetsmannainrättning un: . der namn af bjelpbyrå (Board of Åssistence)l: blifvit inrättad. Den hade sitt residens i denl allmänna nödens medelpunkt, Dublin, och sökte härifrån genom sina ombud motverka nö-l: den på alla håll. Hvarken i forntiden, eller så vidt den nyare historien känner, förekommerl något exempel på en så vidsträckt och lång-l varig olycka bland ett helt folk, eller att enl regering i något land behöft så i detalj och till ett sådant omfång värja folkmassan från att. svälta ihjel. Medgifvet ock, alt Försynen kan tillintegöra menniskors rådslag och låta förhoppningarne om en rik skörd försvinna, så kan man i alla fall fråga: huru är samhällsskicket beskaffadt i ett land, der ett enda års missvext!, ett enda olycksår, är nog, för att göra tre millioner menniskor på en gång helt och hållet bjelplösa? Hvilken djup oförsigtighet, sorglöshet, tröghet, hvilken moralisk och fysisk svaghet, måste ej förutsättas hos landets styresmän och herrskare, såsom vilkor för en sådan händelse? I sanning, England har skäl att bäfva, om det erinrar sig, alt i det ögonblick det minst är beredt derpå, litet regn för mycket, eller några heta sommardagar, förslå för at återväcka veropen från tre millioner menniskor, hvilka ej ropa på arbete, utan på bröd. Och England har redan bäfva!; det skall länge komma att tänka på den irländska hungersnöden. Det var icke ensamt medlidande, det var djupt bekymmer, som förmådde regeringen att vid detta verop offra två millioner pund sterling ur sin statskassa. Ty någon tid var här icke at förlora. Icke med arbete, endast med bröd och fattigsoppor, läto de svältande lugna sig. Iudirekta medel tjenade här till intet; folkskarorna ville framför allt — äta. Då beviljade Englands parlament de två millionerna till föda åt Irland; staten åtog sig fri mathållning åt folket. Måhända skulle, uader andra förbållanden, en vexelverkan emellan välgerning och tacksamhet hafva innerligare förenat de begge folken, och den stora olyckan sålunda gagnat dem ömsesidigt; men ty värr erbjöds och mottogs välgerningen vid detta tillfälle på ett sätt, som i stället för att alstra denna fredsmäklande vexelverkan, blott måste fördubbla bitterhet och outsläckligt hat å ömse sidsr. England kastade sina millioner åt Irland på samma sätt som mean kastar en allmosa åt en besvärlig tiggare, för att blifva honom qvitt. Märk — sade det — ,att vi skänka er detta en gång för alla. Det understöd vi gifva är fuktadt med den engelska flitens svett; det är icke för er lättj:s skull, som Marchester, Birmingham, 0. s. v. arbe!a. — Så yttrade sig England. Och hvad svarade Irland? J): Edra allmosor, som vi så förödmjukande nödgas mottaga, äro af er röfvade hos oss. I århundraden förtryckte och plundrade ni Irland. Ar ut, år in, suger ni från oss vårt hjertblod. Hvad vi få af er i dag, är blott en lumpen aibetalning på hvad ni frånstulit oss! Sålunda har försoningens timma fått förbiflyta ofruktsamt. Himlen må veta, om den skall slå ännu en gång. Snart, inom få dagar kanhända, skall Irland å nyo stå öfvergi!vet, mer än någonsin fiendtligt söndradt från England, och då?.... Den 42 September skulle nämligen allt engelskt understöd för Irland upphöra. Dittills och ej längre så lyder Parlamentets beslut härom. Redan förut hade utsofringen af de mindre behöfvande börjat. Under loppet af Augusti utströkos 309,000 namn från underhållstagarnes lista; 2,500,000 hungrande träffades af samma öde den 42 innevarande September. Och huru tror man väl att England har förberedt sig på detta betänkliga ögonblick? Det har stiftat en Fattiglag för Irland,; den var, som mean torde erinra sig, förnämsta diskussionsämnet vid parlamentets sista sammanträden och föranledde den häftigaste strid. Minst kan man undra öfver det envisa motstånd, som den mötte från de irländska parlamentsledamöternas sida; ty dess oafvisliga följd är att beröfva hälften af Irlands jordägare sin egendom. Det är i sjelfva verket ej annat än ett slags lex agrariav, som kommer att beröfva Irlands egendomsherrar sina gods till förmån för dem som ingenting bafva, d. v. s. till understöd för fattigtaxan. Men -— heter det — i England underhåller jordegendomen de fattige: hvarföre icke detsamma i Irland? Det enda inkast, som man visste att uppställa mot denna jemförelse, bestod deri, att Englands godsägare till det mesta äro rika, under det att större delen af de irländska egendomsinnehafvarne ärft en med skulder öfverintecknad jord, och blott till namnet äga den. Inteckningshafvarne äro den irländska jordens verklige ägare. Den skenbara ägaren är blott dess förvaltare. Detta förderfliga system har insnärjt nästan hela Irland i sitt nät. Och hvad måste följden blifva? I närvarande ögonblick, cch kanske ännu i en eller annan månad komma kanske de tre millioner fattiga, som staten till den 12 September underhöll, att till mer eller mindre del finna sin utkomst vid skörden och jordbruket; men i December står nöden färdig att falla öfver a åh