Aftonbladet – 17 september 1847, sida 3

Tyst, gamle Ludvig! — utbrast Spaniorskan vred — Vid din kurtis, min gubbe, jag blifvit led; jag plågas af din älskog och af din suckan... ve, att jag tog i byte — dig, mot cachuchan!n Förbannad var den stunden, då jag kom hit.;. förbannad vare evigt hvar Jesuit! Vid tanken på de svarta — vid sanct Maria! min näfve sjelf sig knyter och börjar klia.n Jag som en drottning strålat på hvarje scen, jag samlat har millioner med mina ben; för dem mång tusen händer tillsamman dundrat, då jag med dem båd kassor och bjertan plundrat.n Och här... o blygd!... i stället för jublets dån, man mött en Spansk Signora med spott och hån. På mig, som blommat upp uti Sevillas lundar, man hetsat har en flock utaf ilskna hundar. Hvad har jag då förbrutit mot denna hop, som smäda hörs mitt rykte med vilda rop? Ar det väl tack för det jag — helt resonabel, från taburetten drifvit den sturska Abel!n Vid alla helgon! svär jag, bestämd och trygg: mitt ridspö dansa skall uppå mobbens rygg; hvar Jesuit jag möter i prestkaftanen skall se hur på pistolen jag spänner hanen. O Lola! Qvinna! Engel! — brast kungen ut — Du, som förstår att handskas med stål oeh krut, du, som för sjelfva Belzebub knappast krusar: O, om du visste hur ditt courage mig tjusar! Säg, finns väl inom ärans och maktens branche en värdighet som passar till din revanche, så välj! — WI Konung Ludvig dig det tillstädje, WI dela vill med dig all upptänklig glädje! Ha! — skrattar Lola Montez, och gör ett pas — pDitt löfte, gamle Ludvig, var ganska bra. Besinna dock, att endast en greflig krona den sårade Spaniorskan förmår försona! Din önskan — inföll älskaren straxt, och nös — din önskan är båd ädel och anspråkslös; förrn dagens sol går opp, måste den uppfyllas, förrn dagens sol går ned, skall din sköld förgyllas. Och i den skölden måste ett upprätt svärd med gyllne fäste trotsa Europas verld: Ett L-jon, krönt till strid och med gyllne bringa, skall alla rabulister till tystnad tvinga. I tredje fältet ses en Delphin så rik, till venster vänd — begriper du denna pik? Jo, att du altt med mig skall till venster dela. En blekröd ros fulländar till slut det hela. Dertill skall min befallning ad notlam tas, att ho, som visar dignågon ful grimas, som kränka vill din värdighet och min vilja: hans hufvud bilan skall ifrån kroppen skilja. Så sagdt, slog Moajestätet sig ned och skref för :ex-dansösen genast ett adelsbref, och innan kort var konungens älskarinna för trogna tjenster upphöjd till tysk Grefvinna! Caprice. (Ur Figaro.) m—L At mma