Aftonbladet – 14 september 1847, sida 2

734 års lag stadgar äfven dubbelt straff för manen, samt har, för dem som ej orka böta, mildrat roppsstraffet till enkelt fängelse, för mannen i 44 ich qvinnan i 8 dagar, eller arbete vid kyrka, slott ler fästning,, men vid itererad förbrytelse öfveremnat åt domaren att välja mellan fängelse vid ratten och bröd samt spöoch risstraffet; den grymma oraxis att så mycket som möjligt tillämpa det sedvare fortfor ännu. — Enligt Kongl. Förordn. d. 4 Nov. 4741 fick dock enskildt skriftermål undergås, å att den offentliga kyrkoplikten vid den tiden kan inses borttagen från ifrågavarande förbrytelse. Grymma strefflagar snarare föröka än förekomma grymma brott — det är ju en gammal rfarenhet. :) Följderna af en sådan lagstiftning uti frågavarande högst ömtåliga fall blir det ännu lätare att finna, när man betänker ännu en särskild omständighet i afseende på qvinnan: Inför Gud annorlunda är dock förhållandet i verllens ögon så, att hvad som hos mannen betrakas såsom en ringa förseelse, knappt förtjerande uppmärksamhet, anses hos qvinnan såsom elt rolt, hvarigenom hon förlorat hela sitt värde, in ära — — Qvinnan, i många fall finkänsligare in mannen, inser detta ännu djupare. När hon lertill ser sig vara blottställd för både naturens och lagens straff, under det hon vet, att hennes örförare eller den egentlige upphofsmannen till orottet går fri och trygg för all påföljd, bör det för len rättvise betraktaren af förhållandet förefalla minIre underligt, om, i det ögonblick då den af det agliga äktenskapet skyddade och af kärlek omvårlade qvinnan ofta förlorar sin fattning, sina sinnen, len öfvergifna, af nöd, ånger och blygsel samt frukan för straff öfverväldigade, kan fatta ett förtvifladt och fasaväckande beslut. — — — Följderna blefvo att barnamordens antal starkt tillvexte och påkallade ett särskildt kongl. förbud d. 42 Juli 1750. Den som talat härom med någon af de gamle, som minnas denna tid, har säkert hört, huru barnamörderskors afrättning och deras risslitande, hvilka framfödt oäkta barn, hörde då till dagens scener och berättelser. ) Då uppträdde i behöflig tid en monark, Konung Gustaf Iil, som, huru mycket han än må klandras af blinda och obetänksamme sedlighetsifrare, hvilka i sin välmening glömma både sättet att ernå målet och sin egen menskliga svaghet, dock måste anses såsom den förste, som i vår lagstiftning ingjutit en kristelig anda, och förthy borttagit den ända intill år 4772 ännu existerande torluren med sin rosenkammare och pinorum, samt yttrar sig, att Sverges lag på åtskilliga ställen belägger brott och missgerningar med sådana straff, hvilka alldeles icke svara emot brottens eyenskap och påföljder, samt ännu mindre, i anseende till deras hårdhet, instämma med Wårt milda och nådiga hjertelag. ) Denne vise lagstiftare utfärdade den 17 Oktober 4778 ett cirkulärbref till hofrätter och konsistorier, uti hvilket yttras: Under det Kongl. Maj:t i nåder låtit sig föredraga de tid efter annan inkomne mil rörande barnamord, har Kongl. Maj:t med särdeles bekymmer funnit, att fruktan för det i lagen stadgade dödsstraff icke förmått afhålla derifrån, i det flera exempel utvist, att, ofta, lägrad qvinna först af blygsel för hennes tillstånd eller den skymf som dervid följde och dernäst af bekymmer öfver förlägenhet med barnets skötsel och underhållande, blifvit bragt att begå sådan menskligheten vanhedrande gerning, för hvilken sjelfva naturen har afsky, då dödsstraffet ofta blifvit ansedt såsom en önskad utväg för hkenne, all på en gång varda både skam och bekymmer qvittn. Således och ehuru, genom eftergift af straff, otukt och oordentlig lefnad icke böra lemnas tygelfrie, så vida sådant strider emot sederne och skulle medföra mycket ondt uti samhället, anser dock Kongl. Maj:t deraf icke böra följa, att på en häfdad qvinna för hennes lifstid lägga sådan skymf, som icke öfverensstämmer med lagen, bestraffningens afsigt eller förseelsen och brottet, icke eller att godkänna fördomar och en blind ifver, som i förra tider gått så långt, att knappast naturens röst fått rådfrågas för de oskyldige barnen, utan många ansett dem, för det de varit födde af oäkta säng, såsom från samhället och all vård uteslutne. Denna författning har hvarken mildrat eller upphäft straffet för otukt eller borttagit dödsstraffet för barnamord; den endast förbjuder, vid laga ansvar, all grymhet i den fallna qvinnans bemötande och behandling, under bennes ömtåligaste tillstånd, samt förföljelse vid försoningen af hennes fel; förbjuder den blinda ifvern att förfölja det oskyldiga barnet. Denna åtgärd visade sig äfven bära goda frukter, ty barnamordens antal, som åren förut uppgått ända till 24 på året, ett tal, som det sällan öfverstiger nu för tiden, ehuru folkmängden sedan dess ökats öfver hälften, nedgick åren derefter till 8, och till och med till 6.) Nämnde författning innehåller, såsom hvar och en kan se, icke något annat, än det som är enligt med kristendomens fordringar; men hvem har 9: 4. Kongl. Förordn. d. 43 Juli 4696 och Kgl. Br. till hofrätten d. 5 Febr. 4697. 5) Se Straff och Straffanstalter, sid. 8—28. sc) Hr Trägårdh yttrade sedermera i sitt anförande, att man för några år sedan vid rensning af en gammal brunn i Carlskrona funnit ända till 50 skeletter af späda barn, hvilka olyckliga mödrar ditkastat — — huru många sådana hittas ej ännu nedgräfda vid murar och i stenhögar, hvilket visar att antalet af dylika brott fordom öfvergår beräkningen. Se ingressen i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779. ) Se D. Schultes von Schultzenheims tal i vetenskapsakademien 1799 om den offentliga vården c. Hr Wenström yttrar, i ett tillägg till sin motion, att barnamordens antal ökats !; starkare än folkmängden. Detta måste närmare bevisas. Hvad som imedlertid är säkert är, att de under de sednare 20 åren endast 2:ne gånger öfverstigit hvad de voro åren före 1778, nemligen 1831, då de voro 25, och 1844, då de voro 22. Fluktuationen häri, liksom i öfriga grofva brott, är