Aftonbladet – 14 september 1847, sida 2

Nå, visa oss vägen dit då, St. Giles! sade Jack med en myndig, gäckande ton. Stället, der de nu befunno sig, var ett slags tambur, frånskild, liksom ett cirkelsegment, från det större rummet, hvaraf det ursprungligen hade utgjort en del, medelst en bastant trävägg. En dörr gick till det inre rummet; och de högljudda gapskratt samt andra yttringar af en bullrande glädtighet, som oupphörligen återskallade derifrån, gåfvo tydligen tillkänna, att detta rum var upptaget af markisen och hans vänner. På väggarne i det yttre lilla rummet hängde en hel uppsättning af käppar, spjut (ett vapen, som på den tiden ännu brukades af mnattvakten), musköter, handklofvar, kapprockar och lyktor. I ett hörn af samma rum stod en kamin, som på lång tid ej varit eldad, med spishällen förrostad och kransen sönderbruten; i andra hörnet var ett slags skåp inrättadt mellan muren och triäväggen, hvilket såg ut som det varit ernadt att begagnas som skänk. Till detta skåp ställde Sharples sin gång, och i det han öppnade en lucka på dörren, lät han sina gäster se en skrubb, som var knappt så stor, men säkert icke så snygg, som en hundkoja. Duger det här? frågade han, i det han tog ljuset ur lyktan och lyste in i hålet, för att det skulle bättre synas, hur trångt der var. Jag kallar detta prång lilla fängelsehålan, samma namn, som man ger åt de inte stort större cellerna för förrymda lärgossar i Guildhall. Jag har en gång packat in tre stycken här. Sannt är väl det, tillade ban med sakta röst, att de blefvo litet yra i hufvudet, och en af dem vardt qväfd — hum! hum! — hvad den hostan plågar mig! Sheppard, hvars händer voro fria, passade på tillfälle, när sla tittade in i skrubben, och smög obemärkt till sig piken af en hillebård, som låg, skild från skaftet, på en bänk bredvid honom. Sedan han försäkrat sig om detta verktyg, sprang ban plötsligt ifrån sin -vaktare, och hoppade in i luckan, såsom man ser på theatern en bondlurk, då han förföljer arlekin springa in i en urtafla, nemligen med bakdeler