Aftonbladet – 14 september 1847, sida 2

den väl mest misshagat? Jo, besynnerligt. nog, Presterskapet, Försoningens tolkar. Presteståndet har sedermera ifrigt arbetat på att få denna författniog upphäfd och det fordna barbariska och okristliga behandlingssättet åter infördt, men fick i resolutionen på sina besvär d. 20 December 41786 följande rättmätiga svar: Icke visar erfarenheten, att igenom det förra bestraffningssältet, som Presteståndet vill hafva återställdt, barnamord uti större eller mindre mån upphört, men väl att en häfdad qvinna ansett barnet för sin olycka och våld uppå ett menlöst lif för sin räddning. Hvad för medel är då öfrigt annat, än att igenom en lindrigare medfart föra henne på den tanka, att hon är mor, att komma tvenne, både henne och barn, till undsättning, då den bäst behöfves, att upprätta ifrån ett begånget fel, men ej störta henne för hela dess lifstid uti olycka och nöd, eller uti en förtviflan, som slutas med förspillning af tvenne lif, det ena oskyldigt, det andra brottsligp. — — — — — — — — — De till Riksens Ständer öfverlemnade bandlingar innehålla ännu flera skäl, som förekommit vid granskningen af detta ömma ärende, och har Kongl. Maj:t dermed gjort sin och alla konungars Domare redo för sitt uppsåt. Hvad sagdt är gör tillfyllest presteståndet till åtlydnad och efterrättelse. 5) Genom Kongl. Brefven den 9 Juni 4780 och 14 Augusti 1784 borttogs risstraffet helt och hållet från kyskhetsbrottet mellan ogifte, och qvinnan befriades, genom Kongl. Förordningen d. 40 April 1810, från de i allmänna lagen stadgade böter, samt har således nu endast att (i likhet med ö3 Kap. 5 M. B.) erlägga 2 daler (4 rdr rgs) till kyrkan, der förbrytelsen skett, eller der barnet framfödes, i fall detta äger rum, eller aftjena bötessumman med arbete till kyrkan; andra gången pliktas dubbelt, men vid tredje gången och oftare förnyad förbrytelse straffas hon med det i lagen (53 Kap. 3 M. B.) utsatta straff af vatten och bröd, hvilket straff, i fall hon framfödt barn och det lefver, ej får verkställas förrän ett år derefter. Emigt Kongl. Brefvet den 42 Februari 1746 och det omnämnda af 47 Oktober 4778 ), samt den 441 Februari 1780, Kongl. Förordningen den 48 November 4744 och 410 April 4840, skall alltid enskild skrift tillika undergås, men detta får ej, i likhet med den offentliga, kungöras å predikstolen (K. Br. 8 och Svea HofR. Univ. 20 Oktober 1831) samt får af qvinnan undergås hvar hon behagar och förrättas af hvilken prest, hon derom anmodar. Sålunda har jag nu i korthet framställt lagstiftningens gång, emedan jag anser nödvändigt, vid frågan om nya lagar, att göra sig reda för huru det varit förut. Nu öfvergår jag till granskning af sjelfva motionen: 1:0 Att presterskapet må efterfråga (efterforskar är ett mera inqvisitoriskt ord) den oäkta föddes föräldrar, är enligt med 9 Kap. 41 Kyrkolagen, som säger: När något oäckta barn skal döpas, bör väl Prästen fråga efier thess föräldrar; men kan han derom ingen kundskap belkomma, må han therföre ingalunda förvägra larnet döpelse; och medgifver jag nödvändigheten häraf, icke för att befordra modren till kyrkoplikt, såsom ett hufvudändamål för dylik efterfrågan, utan för att tillhålla föräldrarne att fullgöra sina pligter mot barnet, hvilket jag anser böra ligga presterskapet mest om bhjertat, att föra qvinnan på den tanka att hon är mor 0. s. VY. Se ofvan hvad Gustaf II i sin Resolution sagt — men saken bör vara under biktens insegel, så att ej presten får yppa något härom. Jag tror äfven att en rättskaffens prestman viddylika efterfrågningar om barnets föräldrar ej missbrukar denna myndighet, och om han det gör, har ju den förfördelade öppet att lagligen tilltala honom. 2:0 Deremot är jag, i afseende på Modrens befordrande till enskild kyrkoplikt !9), af olika tanka 3) Detta kan äfven tjena till svar åt motionären hr W:m, som kallar 4778 års Bref välment, men — till sina följder olyckligts — —. Det är vis serligen beqvämt för kyrkans män, som uti ifrågavarande fall kunna verka mera, att kasta hela skulden till det onda på lagstiftarcn, som kan verka mindre — — —. Huru kan en författning, som icke ändrar ett jota i sjelfva lagen, utan endast förbjuder en af andlige och verldslige sjelftagen grymhet, hafva olyckliga följder? — Nej! Följderna ligga nog utom detta Kungabref, och hafva sin rot i mycket annat, hvarom först bör undersökas, innan man föreslår nya sedelagar. — Jag vill ej försvara högstbemälde Konungs regeringsåtgärder i allmänhet, men i afseende på denna författning, vill jag fråga hvarje rättänkande, om han ej dervid visat sig hafva bättre uppfattat kristendomens lära, än Sveriges preserskap den tiden — huru det då kan vara nu —? 9) Uti detta Bref 9 mom. föreskrifves, att så ofta Förbudet om Barnamord (Kongl. Förb. den 42 Juli 4750) uppläses från predikstolarne, skall presterskapet derefter göra alfyarsam föreställning om denna syndens grofhet med tjenåtge och bevekande förmaningar att derför sig fillvaratagan. Detta förbud skall uppläsas på någon af de stora högtidsdagarne; men månne presterskapet någonsin fullgör hvarken det ena eller andra häraf —? En annan nyttig, fast uraktlåten föreskrift är 9 Kap. 5 S Kyrkolagen, som säger: Wid uppenbare skriftermål, skal Prästen varna folket, att icke wara så obetänckt och förvita then botfärdige syndaren, thet ban kyrkoplikt utstått, och sig således för Gud ödmjukat hafver; om presterskapet fullgjort detta troget, skulle kanske kyrkoplikten bibehållit sin egenskap af samma ångerfulla penitens, som i kristendomens äldre tider äfven konungar och furstar frivilligt underkastade sig. — Linköpings domkapitel har väl utgifvit ett formulär för kungörande å predikstolen när någon står kyrkoplikt, men har ej besvärat sig med att ge akt på detta ännu gällande vigtiga lagrum. — Vore det ej bättre för presterskapet att först troget fullgöra hvad dem enligt lag åligger, innan de yrka nya lagar —? 10) Såsom motionen var införd i Aftonbladet, stod: slraff af enskild kyrkoplikty. — Det vore beTlaaliat avma da andlian hatvaltada c3sarm efraff