Aftonbladet – 14 september 1847, sida 2

förut. Derpå utbrast han , ett gällt hånskratt, hvarunder han oupphörligt slog hälarne liksom i takt emot skåpsdörren. Hans lustighet fick imedlertid ett obehagligt slut, ty Abraham; som var högligen uppretad öfver -bans föregående rymningsförsök, fattade honom i benen och knuffade honom så våldsamt in i skåpet, att spetsen af piken, som han hade gömt i fickan, stack genom kläderna in i köttet och tillfogade bonom ett icke farligt, men smärtsamt, sår. Jack, som hade något spartanskt i sitt väsende, uthärdade likväl plågan, utan att gifva minsta ljud eller tecken ifrån sig, och dref till och med sin stoiska känslolöshet så långt, att han gjorde en löjlig grimas midt i ansigtet på Sharples, då denne menniskoälskande embetsman knuffade Thames in till honom i skrubben. Nå, hvad tycker ni om ert nattqvarter, slyngel? frågade Sharples i en gäckande ton. Mycket bättre än om ert sällskap, St. Gilesp, svarade Sheppard. Se så, stäng nu dörrn och stå inte här och prata strunt. Den der pojken slutar inte, förrän han hittar vägen till Bridewell,, anmärkte Sharples. Eller vägen till gatan, inföll Jack; kom ihåg mina ord: ännu är inte det fängelse bygdt, som kan hålla mig qvar. Det få vi se, mitt unga hampfrö, svarade Sharples och slog luckan med häftighet midt i näsan på honom, hvarpå han sorgfälligt stängde igen den. Kan ni komma ut ur den der buren, så skall jag förlåta er alla era näsvisheter. Kom nu, mina herrar, så skall jag visa er något roligt. EV De begge janitscharerne följde honom ända till dörrn till det inre rummet, och Sharple ärnade just öppna den, då Abraham lade et finger på munnen, och vinkade betydelsefull åt skåpet der gossarne voro, för att göra si mening begriplig för de andra. De insågo genast hvad hans afsigt var, och lemnade honom ensom. Han stängde dörrn efter dem, och smög sig derpå sakta tillbaka, för att taga plats utmed skåpet. (Forts. följer.) x