Aftonbladet – 14 september 1847, sida 2

IST OMTERK SERATURU UU I KPA SRA Stone CAR Almlöf hade en obetydlig roll, fastän drottning, men gjorde god effekt genom sin smakfulla och eleganta toilett. 27) — SKYDDSFÖRENINGEN. Till fortsättning af den påbegynta redogörelsen för Skyddsföreningens sednaste sammankomst meddela vi här nedan till en början ett anförande af herr notarien Brinck, hvilket kan rekommenderas såsom förtjent af uppmärksamhet. Anförandet innefattar egentligen anmärkningar mot det förut mycket omtalade, sedermera återtagna förslaget af hr hofpredikanten Wennström att återinföra den enskilda kyrkoplikten för dem som föda barn utom äktenskapet; men hr Brinck har derjemte genom sin framställning visat, att flere ännu gällande författningar och åligganden finnas, som biskopar och presterskap låtit falla i glömska, och hvilket verkligen är på visst sätt märkvärdigt, synnerligen då eljest ordas så mycket. Herr Brinck har derjemte bifogat några noter, som det äfven kan löna mödan att taga vara på. Notarien Brink: Som jag vid vår förra sammankomst hade äran nämna, räknas äfven ifrågavarande förbrytelse till såkallade polisförbrytelser, hvilkas natur jag då närmare antydde, och hvilka hafva sin rot långt in i ett folks sedliga enskildta lif, samt derföre bjuda lagstiftaren de svåraste problemer. Innan jag öfvergår till granskning af sjelfva motionen, torde det ej synas otjenligt ätt lemna en öfverbliek af lagstiftningens gång uti ifrågavarande hänseende. Våra äldsta lagar bestraffade kyskhetsbrottet endast då det begicks af i äktenskap stadde personer, men vidröra icke ifrågavarande förbrytelse. De voro alltför ömtåliga om den individuella friheten, för att intränga i det enskildta lifvets undangömda förbållanden. Landslagen af 1442 straffar den som förför oskulden med temmeligen höga böter, men gör en fördomsfull skillnad mellan mö af laggiftosäng och frillobarn, för hvilken sednares förledande straffet var hälften mindre. (Se Giftmåla B. III: 4.) Sextonde och sjuttonde seklets lagstiftare trodde sig genom stränga straff kunna upprätthålla scdligheten. De som framfödt oäkta barn fingo då undergå samma kroppsstraff som tjufvar och grofva förbrytare, och hvilket straff, tillämpadt på qvinnan, fått benämningen ris, ehuru på det hela detsamma som det för mannen bestämda spöstraffet, hvars förderf vande verkningar vår tid fått bäst erfara. Dessutom ålades uti ifrågavarande fall äfven den såkallade uppenbara kyrkoplikten ), hvilken, såsom en mer än hundraårig erfarenhet visat, har afklädt sig sin ursprungliga mening, så att den icke utgör en försoning med utan en schavotering inför Guds församling. — — Att man härvid lika strängt förfor mot mannen, som i dylika fall bör anses såsom den egentlige upphofsmannen till brottet, såsom förledare eller åtminstone såsom den mera vållande, har man svårt att finna. — Han har i sin makt att undkomma straffet; hos qvinnan deremot blir förseelsen ofta ett delictum permanens, en sak som bevisar sig sjelf. — — Det var som hade de lagstiftande glömt, att hvarje oäkta barn förutsätter en fader, hvarje fallen qvinna en förförare. — — Att redan naturen sjelf pålagt qvinnan det hårdaste straff, som någon lagstiftning skulle vilja utkräfva för en sådan förseelse, nemligen: plågor, ofta liknande en dödskamp och vådliga för lifvet, bärandet af vanärans stämpel och det hån som dermed följer, bekymmer för ett barns uppfostran och vård, sorger oftast ökade genom armod, nöd och förtryck. — — Ja, ve den lagstiftare som vid sina åtgärder glömmer detta; han är icke menniska, icke värd sitt kall. — — — Prcsterskapets förfarande härutinnan var äfven högst anmärkningsvärdt. Ehuruväl dess medmedlemmar ej förkunna en lära som fördömelse predikar, voro de dock ingalunda de skonsammaste. — — Vid lysningar till äktenskap för qvinnor, som i nämnde fall försett sig, gåfvo de dem benämningar, som anständigheten bjuder mig förtiga, och, icke nog härmed, de utsiräckte äfven sin förföljelse till de oskyldiga barnen sålunda, att de oäkta döptes efter gudstjensten, för att skiljas från de äkta, som döptes före densamma. ?) Oäkta barn fingo ej heller intagas i skrån och handtverk, — — Allt detta visar huru lätt ett obetänksamt nit för menniskans högsta och vigtigaste mål, hennes sedliga förädling, dock kan leda in på fanatismens bana och motverka sig sjelf. — — — Sedermera lät man väl gqvinnan vinna den rättvisa, att erkännas såsom den mindre vållande, derigenom att man lät henne plikta hälften mindre än mannen, men då böterna i alla fall voro stora och vanligast träffade den klass, som har minst att betala med och mest är blottställd för förföraren, blef risstraffet den vanliga påföljden, och 4:de gången var det ovilkorligen föreskrifvet; hvarförutan förbryterskan, då hon andra gången försett sig, skulle två gånger, och 3:dje gången, tre gånger stå på pliktepallen i kyrkan, innan hon blef absolveradp ?), och dermed var det ännu ej slut, hon skulle sedan erlägga böter till kyrkan eller, i brist deraf, undergå fängelse vid vatten och bröd ). Vår nuvarande eller :) Enligt 1686 årg kyrkolags 9 kap. 8 4 kunde man derifrån få lösa sig fri med 200 daler silfvermynt första gången och 200 daler andra gången, och blifve sedan i sacristian aflöst) — hvilket stadgande dock endast gäller ifrågavarande förbrytelse. 2) Se 3:dje och 4:de mom. i Kongl. Brefvet 17 Okt. 1778, som förbjuder presterskapet dylika missbruk. 3) Kongl. Maj:ts Res. och Sv. hofrätts Bref till domstolarne den 3 Jan. 1694 samt den 25 Maj s. å. Böterne voro 40 rdr för man och 20 för qvinnan samt fördubblades vid itererad förbrytelse, men 4:de gången skulle mannen löpa gatulopp och qvinnan slita ris samt båda förvisas ur häradet eller staden. Nämnde bötessumma finnes antagen i landslagen, för förförare, i krigsart. af 1683 och och sjöart. 4685, samt är densamma som i nuv. lag, men då för tiden af mycket högre värde. 4) Desse böter voro för 3:dje resan 200 daler silfver