Aftonbladet – 14 september 1847, sida 2

genom, och särdeles när man betraktar att detta ir det första arbete för scenen af hr Ridderstad, hade det en så vacker framgång, att map med skäl kan lyckönska författaren. Dennal Iramgång skulle likväl säkert varit och ännu kunna blifva större, om vissa utvexter afskäras, ill hvilkas ditläggande man omöjligen kan finna något annat motif, än förf:s önskan att tillvägabringa så många theatereffekter och kontraster som möjligt, men som till en del alldeles förfela sitt ändamål. Hit hör bland annat den unga Polskans roll, som är Petrosas käresta, och bvars uppträdande såsom vansinnig utgör en episod, hvilken endast väcker tankan på imitation af Ophelia. Hela denna person skulle enligt vårt förmenande, till vinst för stycket, kunna uteslutas, så mycket hellre, som ännu en annan galning förekommer, hvilken deremot på sina ställen gör god tjenst att underhålla uppmärksamheten under pauseringarna af hufvudhändelserna. Den såkallade mörka mannen, eller böde!n, skulle vi äfven vilja låta gå samma väg, emedan han ieke har någonting intressant att säga. Dessa uteslutningar skulle så mycket mindre skada, som stycket derigenom bragtes till mera lämpliga dimensioner: nu räcker det 4Y, limma. Första akten är äfven i öfrigt alltför lång, och skulle vinna på en sammandragning. Vid framställningen af dessa anmärkningar förbise vi ingalunda svårigheten för en författare, som en gång studerat sig in i, och med förkärlek omfattat sitt ämne, alt släppa någon af de tankeföljder, hvaraf han inspireras. Men det förhåller sig i vissa fall med ett skådespel som med en tidningsartikel eller en predikan, att man alltid måste fästa ett hufvudsakligt ögnamärke på att, huru intressant ämnet än må vara och huru vigtiga eller sköna ider och tankar man har att framställa, det likväl icke går an att sätta läsarens eller åhörarens tålamod på prof, om man ej vill blottställa sig för att anses långtrådig. Endast en talare af de mest utomordentliga gåfvor, och icke en gång en sådan bland tusen, skulle kunna hålla en församlings uppmärksamhet fullt outtröttad under mer än ett par timmars predikan. En än så väl skrifven tidningsartikel, äfven öfver den politiska lifsfrågan, men som ginge på 15 å 48 spalter af en stor tidning, skulle läggas å sido till bättre tillfälle, d. v. s. aldrig läsas af de fleste, och om detsamma icke i lika grad gäller om ett skådespel, der sceneriet, intrigerna samt de många olika individerna åstadkomma en omvexling, så bör det likväl icke förbises. : Vi föredraga likväl, öppet sagdt, en lång pjes, i hvilken många ganska sköna ställen finnas, såsom i den nu omtalade, fastän den kunde med fördel förkortas, framför en än så kort, som, jemte sin litenhet till ideen, vore andefattig och tråkig. Till läsarens ledning vilje vi slutligen blott nämna, att intrigen hvälfver sig derom, att Carl IX, hvilken nyss före sitt uppstigande på thronen var utsatt för åtskilliga stämplingar, en afton träffar en ung ädling, Erik Bjelke, som hört till hans tillgifna, liggande under hans säng i sängkammaren med dragen värja. Denna besynnerliga position har Bjelke imedlertid ej intagit i afsigt att mörda kungen, utan för att försvara honom mot en anläggning af Petrosa och hans medbrottslige, som Bjelken händelsevis fått veta af, men genom en på krucifixet aflagd ed förbundit sig att förtiga. Carl tager saken likväl sådan den synes, låter fängsla Bjelken och sedan döma honom till döden. Men Bjelkens käresta, Anna Banår, klåder sig i gosskläder, söker tjenst hos hertigen, intager honom genom sitt oskuldsfulla väsende och fina förstånd, samt leder slutligen hela tråden så, alt hertigen sjelf göres uppmärksam på Petrosas anslag och kommer att pröfva Bjelkes oskuld. Denna tanke har ledt författaren till flere rätt lyckliga siluationer, bland annat den, då hertigen upptäcker Annas förklädnad, samt en annan då Petrosa ämnar mörda hertigen, men denne i en spegelblank sköld ser hela hans förberedelse och sinnesretning samt slutligen i det afgörande ögonblicket griper honom i armen. Scenen i grottan på Räkneholmen, en ofantligt rymlig, djup och mycket vackert hvälfd bergshåla, som förmodligen sedermera ramlat igen, är mycket osannolik, då hertigen ensam kommer in och öfverraskar en mängd sammansvurne, och desse, i stället att genast gripa honom, stå och hålla tal en lång stund samt lemna honom tillfälle att genom hammarslag på bergshällen tillkalla den utanföre befintliga vakten. . Det största lofordet för utförandet tillhör obestridligt fru Hjortsberg, som här hade ett nytt tillfälle att gifva prof på sin märkvärdiga naturliga talang såsom skådespelerska. Hr Sundberg såsom Erik Bjelke är äfven rätt intagande. Hr Dahlqvist har ett ingalunda lätt problem i Petrosas roll och löser det berömvärdt. Han har en serdeles god hållning och hans spel är icke forceradt utöfver det lämpliga. Blott en gång funno vi hans deklamation mindre lämpad i en monolog, då han åkallar de onda makterna om biträde till utförandet af sin mordplan, men gör detta nära nog i en ton af andakt och pietet, som om han skulle bedja till Gud. Herr Almlöf är ganska väl maskerad såsom Carl IX, enligt de porträtter man eger af denne furste u—söpsroonnsssmemmösmmsessiseemm———s——uENESS—Se—— från marken, så att man måste stiga uppföre