Aftonbladet – 11 september 1847, sida 2

ism eller något alltför mycket utöpiskt. och overkställbart i antagandet af de grunder, som dessa reservationer uppställa, så böre vi på förhand tillrättavisa det obefogade i en sådan förmodan. De tre ledamöterne af Bondeståndet hafva nemligen hvarken slutit sig till den allmänna valrätten för alla fullmyndiga medborgare eller ens begärt lika rösträtt för alla valberättigade, hvilket cednare eljest eger rum i alla öfriga länder, der ett egentligt representatift system är infördt, hvarpå sjelfva det aristokratiska England, der en så låg census i öfrigt råder, torde utgöra ett talande exempel. Koncessionerna ifrån den radikala principen äro: således i allt fall redan i denna reservation så stora, att den i hög grad förtjenar benämningen moderat, och torde i vissa delar snarare vara för mycket eftergifvande, än motsatsen, hvarom man öfvertygas vid läsningen af den delen af professor Wincqvists reservation, som handlar om röstberäkningsskalan. VYVe för ögonblicket icke göra detta bref vidlyftigare, genom omtryckning af dessa reservationer, utan nänvisa till Aftonbladet för d. 7 Augusti, der he finnas införda; men man kan temligen tryggt trotsa en hvar att försöka en vederlöggning af hvad i dem yttras. Om man betänker, att åen förnuftiga meningen med en nationalrepresentations tillvaro icke kan vara någon annan, än att bidraga till statens ändamål, och att ett af de vigtigaste bland: dessa ändamål är att hindra den starkare ifrån att förtrycka den svägare, vare sig genom godtycke och tyranni från styrelsens sida, eller genom öfverdrifna skatter, eller genom obilliga företräden åt några vissa klasser eller individer på mängdens bekostnad; så lärer blotta eftertankan gifva vid hander, att detta ändamål icke kan vinnas om den politicka makten, d. v. s. rättigheten att deltaga i lagstiftningen samt bestämma statsutgifterna och skatternas fördelning, uteslutande eller med alltför stor öfvervigt lemmas åt de i matericlt afseende lyckligast lottade, det vill säga åt dem, som genom penningeförmögenhetens och de sociala företrä— denas besittning redan förut innehafva den verkliga makten. Lägg härtill hvad erfarenheten visat i alla tider, och sednast i våra dagar, att der valrätten är inskränkt till en viss hög förmögenhetscersus, och pluraliteten af sambällsmedlemmarne äro uteslutna derifrån, såsom i Frankrike, der framträder verkan af ett sådant system mer och mer uti en tilltagande materialistisk riktning, åstadkommer penninggirighet och demoralisation bland de rikare klasserna, deras förbiseende af de rent menskliga intressena och samhällets skiljande i två stora afdelningar, med ett fiendtligt tänkesätt emot hvarandra, som mer och icer skall utarbetas, och i en tid, då iddgerna om allas rätt icke kunna utestängas, slutligen icke kunna leda tilk annat än en våldsam kris. Vill man vidare, med tillämpning af dessa allmänna förhållanden, se till, huru dermed är beskaffadt här i Sverige, och hvad ändamålet med en representationsreform för oss speeielt bör vara, så företer det sig, att det onda, som behöfver afbjelpas, just består deri, att den nyssnämnda förmögenhetens materialism och begäret att uppresa en skiljemur emellan de rika och de fattig2, här framträder i en råare gestalt än i något annat land i Europa, om man undantager den del, som bebos af de slaviska och österländska stammarne, samt att alla sådana inrättningar, som kunna utveckla en motsatt anda, nästan alit hittills legat i lägervall. Detta skall i förstone förekomma mången öfverdrifvet, men är likväl en bokstaflig sanning. Det kan ej nekas, att, ehuru partiella bemödanden varit ganska verksamma att tillvägabringa en förändring häri, så står dock den sociala tonen ännu så lågt, att någon uppoffring af personlig tid och möda i medborgerliga värf, d. v. s. för det allmännas räkning, icke anses erforderlig för anseende i umgängeslifvet, och alt en rik man, äfven om hela hans religion utgöres af en flinthård egoism, uppbäres, om ban blott äger duglighet att sköta sina egna angeligenheter, lika mycket som den, hvilken egnat alla sina lediga stunder åt omtankan för medmenniskors bästa. Det är till och med icke utan exempel, att höra det anföras till beröm för den eller den personen, att han icke bryr sig om att bråka i allmänna saker, utan helst förtjenar dugtigt penningar,. Och om äfven en bättre anda synes vilja göra sig gällande, så är den ännu ganska svag, och motarbetas så mycket som möjligt genom tonen hos de koterier, som kalla sig konservativa, samt af deras organer inom pressen. Det är icke mer än några dagar sedan vi sågo tidningen Tiden framställa det märkvärdiga påståendet, att Sverige redan äger det, som andra folk sträfva efter, i säkerhet under lagen, oväld i dess skipande och aktning för menniskorätt m. m. När nu allt detta besinnas, så fråge vi: är det väl skäl, att vid frågan om en politisk referm göra denna genom sjelfva inrättningens beskaffenhet sådan, att det onda skall perpetueras och inrota si; ännu fastare, i stället att afhjelpas? och äfventyrar man icke det sednare genom den påtagliga partiskhet, som valrättens bestämmande i graderad skala efter förmögenheten utvisar? Ar det då icke långt