Aftonbladet – 11 september 1847, sida 2

kort stund för mig, ty Jag tycker om sådana appträden. Men vi låta tiden gå oss ur händerna. Haf den godheten och teckna ert namn ander denna nuta. Ni ser, att jag begär insenting, förrän jag fullgjort min förbindelsen Trenchard tog en penna. Det är gossens dödsdom, anmärkte Jonathan med ett illskefullt löje. Jag kan ej underteckna den, sade Trenchard. Fan besittal utbrast Jonathan, och grinade, så att begge hans glänsande tandrader syntes i hela deras bredd; jag låter inte bu!tla mig på det sättet. Detta papper skall undertecknas, eller också går jag min väg. Gå, herrel, svarade riddaren med högdragenr min. Jaha! jag skall gå, och det genast! svarade Jonathan och stack sina händer i fickorna; pmen jag går inte ensam, sir Rowland. I detta ögonblick slogs dörrn opp, och Charcam släpade in Thames, som han höll i krasen, och som förgäfves stretade att göra sig fri från hans hirdhändta tag. Här är den ena af tjufvarna, sir Rowland! repade betjenten, Jag kom just i rättan tid ut härifrår, för att hindra honom komma undan. Den lilla kanaljen hade fått veta af någon ibland qvinfolken, att lady Trsfrord var rest, och ärnade just laga sig bort, när jag hann honom i trappan. Följ med bara, min vackra fågell fortfor ban och skakade gossen med häftighet. Joaathan lil höra en lig hvissling. Om allt hade gått som det borde, tänkte han, så skulle jag blifvit rasande öfver karlens dumhet. Meb, som sakerna nu stå, så är jag inte missnöjd, att ett sådant fel blifvit begånget. Trenehard hsde imedlertid vid gossens betraktande blifvit bl.k som ett lik, men han rörde ingen muskel Det är han, vittnade en röst inom honom. ,Hvad tycker ni om er systerson, sir Row land ? hviskade Jonathan, som satt med ryggen vänd åt Thames, så att denne ej kunde se: hans ansigte. Det vore ju en gruflig synd,