Aftonbladet – 11 september 1847, sida 2

samma, i den stund nationen sjelf dels visar sig ega en fast vilja alt erbålla en sådan och majoritetens representanter förena sig om vissa bestämda grunder derför, samt dessa hinna så till vida antaga en positiv form, att majoriteten får, hvad den ända hittills väntat på, en fana (andeligen menadt naturligtvis) kring hvilken den kan gruppera sig. Skulle någon anse, att denna sednare förmodan ännu innebär en illusion, så anhålle vi att få fästa uppmärksamheten derpå, att antagandet deraf icke sträcker sig längre, än hvad redan Konung Carl Johan lofvade i sitt throntal vid ständernas hemförlofvande år 41844: Skillnaden är måhända den, att den gamle Konungen ansåg det aldrig kunna blifva något af representationsreformen, åtminstone i hans tid, och således visste sig ganska lätt kunna afgifva en sådan förklaring, då deremot den nuvarande regeringen ingalunda är blind för det ögonskenliga factum, att olägenheterna blifva större ju längre reformen dröjer, och att fordringarna derpå snart nog skola förnimmas med den styrka, att de icke längre kunna skjutas undan. Att nu för ögonblicket vilja gå längre i sina anspråk på regeringens Jmedwerkan vöre kanske icke heller fullt billföt. Vi tage ossi detta afseende friheten obsefvera, att Aftonbladet, uti sina föregående yrkanden på ett initiativ från styrelsens sida, alltid ställt detta i förening med förutsättningen af en förändring af konseljen. Och huru vill man i sjelfva verket begära, att personer, uppfostrade i så aristokratiska begrepp och traditioner, som t. ex. h. exc. grefve Posse, eller i den mot stifndernas makt och folksuveräniteten så föga benäget sinnade jargonen i diplomat-, militäroch embetsmannacirklarna, som t. ex. herrar Ibre, Fåhrgeus, Peyron, Gyllengranat; Silfverstolpe, Munthe och deras vänner och omgifningar, skulle nu på gamla dagar hastigt ombyta ödfvertygelse och utan någon impuls utifrån ställa sig i spetsen för en politisk rörelse, som de Tförut fruktat, under måhända jintrycket af den hos en del gängse fördomen, att den skulle leda till upplösning afsamhällsbandens styrka, och så vidare? Lägg härtill, att deras ungdom, eller den tid, då själen hufvudsakligen tager sina impressioner för den öfriga lifstiden, inträffat under en tid, då den politiska menlösheten och bristen på all statsmannabildning ännu var så stor, att den kunde kallas nästan total, och den enda svaga tillstymmelsen till insigt deri, som kunde uppletas, verkligen låg hos embetsmannaklassen samt några få af adeln, ehuru ganska ringa äfven denna var, samt att de dels af sin umgängsomgifning, dels af brist på tillfälle att inhemta erfarenhet om och följa idernas framsteg hos andra nationer, på en tid då de s. k. avisorna blott meddelade krigshändelser och anekdoter, hindrats från alt inse den sanning, som händelserna i sednare tider i så rikt mått gifvit vid handen: att populära institutioner och en fri press äro de vehikler, som hastigast bidraga till sjelfva upplysningens utbildande, samt att nästan alla de förbättringar i statsskicken och åtgärder till det allmänna bästa, som i sednare tider tillkommit, utgått ifrån folken sjelfva, men icke öfvanifrån; hvarpå man i synnerhet kan hemta talrika bevis hos det engelska folket, som tyckes vara af Försynen utsedt att i praktiskt hänseende föregå de öfriga nationerna på civilisationens bana. Det är då ganska naturligt, att allmänheten skulle göra både dessa herrar och sig sjelf orätt, att af dem hoppas och förvänta mera, än de kunna eller vilja prestera. Af hvad nu är sagdt, lärer läsaren nog sjelf kunna sluta till hvad som utgör vår bufvudmening, nemligen att nationen miste taga representationsfrågan i sin egen hand, det vill med andra ord söga, att upplysta och tänkande män böra omfatta och nitälska för alla de lofliga och lagliga medel, som kunna bidraga till dess verkliggörande, samt förena sina bemödanden för detta ändamål. Men för att äfven detta yrkande icke mi stanna vid blott en from önskan, så fordras nödvändigt, såsom här ofvan nämndes, i första rummet ett programm, ett uttalande af vissa bestämda grundsatser, omkring hvilka de liktänkande kunna gruppera sig. Lyckligtvis behöfve vi icke se oss långt om efter ett sådant. Representationskommitteens tillvaro har åtminstone i det afseendet varit af stor nytta, att den gifvit anledning till ett par opinionsyttringar, innefattande så klara och oförtydbara sanningar, att man deraf kan hemta en ganska enkel ledning för det allmänna af frågans behandling. Vi förmode, att en och annan läsare redan gissar, att vi härmed peka på de reservationer, som ledamöterne af Bondeståndet, Hans Janssop, Anders Ericsson och Pebr Sahlström afgifvit mot kommitteens betänkande, äfvensom professor Winqvists enskilda anförande. Båda dessa anföranden synas oss i sanning så öfvertygande fastställa vissa grundsanningar i afseende på representationsrätten, hvilka väl kunna motsägas, men icke vederläggas, och hela framställningen är i detta hänseende så förtjenstfull, att de icke böra lemnas åt glömskan. I händelse det skulle falla någon in att påstå, att det ligger någon öfverdrifven radikaSiena NESS PT SSA Yes SRS TELENOR