Aftonbladet – 11 september 1847, sida 2

BREF TILL LANDSORTEN. Det börjar nu lida så nära på tiden intill! riksdag, att Aftonbladets vänner och läsare både i stad och land sannolikt vänta ett snart be-l stämmande af vår utgångspunkt i det positiva af representationsfrågan. Detta anspråk är också utan tvifvel fullkomligt välgrundadt. Den anledning, som pre:sen kunde hafva att hvila och förbida, så länge man ännu i det längsta hoppades att utur regeringens bekanta neutralitet skulle utgå någonting, hvaråt de sednaste riksdagarnes reformvänner eller majoriteterne af 1840 och 4844 kunde skänka sitt bifall, fortfor ännu alltid tillen viss grad under representationskommitteens sammanvaro. Om nämligen kommitteen hade framkommit med ett för svenska nationen tillfredsställande arbete, hvilket visserligen icke vi förväntade, med den sammansättning den hade, så skulle det naturligtvis utgjort en långt fördelaktigare position för frågap i det hela, att pressen fått sluta sig till detta arbete och giva kommitteen hela förtjensten deraf, än om den sökt att taga initiativet; ty det sednare skulle kanske endast gifvit det ultrakonservativa partiets organer ett tillfälle att söka skrika ned kommitten med beskyllningar att stå under pressens inflytelse m. m., något som äfven liBerala notabiliteter i våra dagar äro mycket skygga för. Men äfven de, som genast efter kommittcens bildande förutspådde att hela dess arbete skulle blifva dödfödt, borde respektera den invändningen, att man vore skyldig afvakta besluten och betänkandet, innan man satte sig till doms. Vi skulle tro, att pressen också i dessa afseenden gått fullt ut så långt, ja till och med längre, än grannlagenheten kan fordra, och att härom icke finnas två tankar. Snarare tycke vi oss hafva förmärkt någon otålighet från minga kanter derötver, att den visat sig färglös, och måhända ligger detta påstående vida närmare sanvingen. Imedlertid hafva alla anledningar till en längre väntan nu upphört, sedan representationskommitteen är åtskiljd och alla de serskilda fraktionernas tankar kända genom de afgifna reservationerna. Hvad har då pressen att göra under detta stadium af frågan? Aftonbladet har nyligen i två eller tre artiklar yttrat sig öfver regeringens pligt att icke lerna saken åt sitt öde, och folkets att med ett bfligt intresse omfatta densamma. Men vwi inse ganska väl, att allt detta kan betraktas såsom, och i sjelfva verket också endast är, fromma önskningar, med hvilka man icke kommer ur fläcken, så vida icke reformens vänner sjelfve till en början bestämdt och klart uppfatta utgångspunkterna för frågans behandling. Det är iafseende på denna del af ämnet, som vi anse pressens skyldighet vara, att nu uttala sin mening, utan att derföre vilja gå framtiden i förväg med några detaljförslag. Det första och vigtigaste är härvid naturligtvis, att tillse hvad erfarenheten gifvit vid handen angående regeringens ställning till representationsfrågan. Utan att ingå i några vidlyftiga härledningar och motiveringar, anse vi oss i denna punkten, eller den första, kunna tillkännagifva såsom vår orubbliga öfvertygelse, att man i första rummet bör bortkasta, såsom ett hädanefter vådligt, för reformens framgång i hög grad hinderligt bländverk, den inbillningen att regeringen, så länge den nuvarande konseljen finnes, någonsin skall taga initiativet i, eller ens med sitt inflytande understödja, ett sådant representationssätt, hvarmed nationen kan vara belåten, det vill säga ett sådant, som icke blott kan verkliggöra iden af en parlamentarisk styrelse, genom enkelhet, enhet och kraft i sjelfva machineriet, utan äfven basera representationen sjelf, icke på privilegii-välde, embetsmannavälde, penningevälde och skråvälde, det vill säga på klassvälde öfverhufvud, utan på folket sjelf, sålunda, att de nyssnämnda väldena, så vidt möjligt, inskränkas till den rättvisa andel deruti, som de böra hafva såsom elementer i den allmänna medborgerligheten. Vi sade, att denna tanka icke behöfver vidlyftigt motiveras, och dem, som ännu skulle hysa något tvifvel om rigtigheten deraf, bedje vi blott att kasta en blick på regeringspersonalen och sjelfve döma, huruvida icke ännu ibland desse herrar råder alltför mycket at den gamla regimens förkärlek för det så kallade allenastyrandet. för mycken antipati mot ett parlamentariskt regeringssätt — hvilket man bäst kan höra, när det blir tal om det norska statsskicket och storthingsvalen derstädes — för att de skulle af egen drift lemna sitt understöd åt en representationsförändring i simma rigtning som den n-rska, äfven med betydliga modifikationer i detaljerna. Den andra punkten uti vår öfvertygelse, hvilken icke bör helt och hållet skiljas från den förestående, är, att regeringen, fastän den hvarIken önskar eller älskar en fullt populär repreIsentations införande, likväl eger nog patriotism, nog humanitet och nog känsla af sina pligter lemot nationen, för att hvarken genom våldsama hinder eller låga intriger och andra nedriga medel förhindra eller tillintetgöra denRENEE Srem EEE PAREN IOK SEA TTSISEA före ta honom i förhör. Det blir också nödigt