Aftonbladet – 10 september 1847, sida 2

leda sitt ursprung blott ifrån tomma infall eller gräsliga påhitt af de enskilde (lärare, ledare, prester, anförare), som stiftat bruken. Detta ken ej sägas i annan mening, än att naturåsigten i det hela, egjelfva blicken öfver gudomen och verlden, blifvit sådan, att man föranledts till dylika stiftelser genom den skräck, som de förriga ländernas och menniskoslägtets nära undergång i den planetariska revolutionen väckt i de efterlefvandes sinnen. Det är denna förskräckelse, som var allmän hos folken; och den kunde förmå dem, att så i massa antaga visse ecnskildes förklarirgssätt af fenomenet och följa deras mening att genom offcr söka afvärja dess förnyelse, att dymedelst institutioner i sådan anda kunde vinna insteg, grundläggas och blifva gällande. Följaktligen behöfver man, för att begripa uppkomsten af vidskepelsens fasor, hvarken antaga ett ursprungligt bedrägeri os folkens ledare (åtminstone ej medvetet, utan blott ett deltagande i en felaktig verldsåsigt), lika litet som man, såsom möjlighet för utbredandet och retfästandet af saken, behöfver föreställa sig en ursprunglig, allmän grymhet hos folken sjelfva. Gången har varit följande. Den planetariska hvälfningen skapade en universal fruktan: denna tvang på en gång till att söka en förklaringsgrund för verldshändelsen och uppfinna medel mot dess återkommande, hvilket man befarade: förklaringsgrunden blef nu en mystisk skräckåsigt öfver gudomen, en blick öfver universum, som förut icke funnits; och till afhjelpningsmedel emot verldsrevolutionens förnyelse togs offerväs:ndet: men beggedera voro i stånd att vinna bifall af folken endast till följe af deras planetariska rädsla: alltså förarleddte denna de institutioner, hvar om vi tala: men dessa, en gång grundiagda, skapade sedan folkens grymiet. Råbet och mörker gingo i oskiljaktigt följe härmed. En kedja uppkom af de besynnerligaste fördomar. Känslor och tänkesätt påtvungos slägtet, olika emot menniskoväsendet i sig sjelf, lika mycket som emot gudomen i sin grund. Och när på detta sätt orimlighet, hårdbet och vildhet kommit att läggas i bottnen för de religiösa stiftelserna, föddes deraf en dylik sanslöshet och ondska i förhållandet menniskorna enskildt emellan; så att kärlek och förnuft aflägsnades, men skräck och våld gjordes till häfstängerna äfven för de lägre samfundsinrättningarne, likaväl som för de högsta. Några delar inom folken togo sig nu allt fler och fler osanna, omenskliga rättigheter öfver andra delar derinom: allt af den grunden, att när man en gärg befinner sig på sjelfva oförnuftets och ilskans stråt, såsom princip för det hela, i synnerhet det religiösa, finnes det sedermera ingenting (om ej nytt våld), hvarmed framfarten på denna stråt hejdas. Så blef sambället en förbannelse, sedan religionen blifvit det. Historien gifver dock intyg om, huru i sednare tider, då den ursprungliga förskräckelsen lagt sig och den stora floden sjelf längesedan vikit ur de enskildes minne, men Offerinstitutionerna till hela sin ryslighet och orimlighet likväl qvarstodo, ganska mycken skuld särskildt hvilar öfver prestkoliegier, hvilka nu emot egen bättre öfvertygelse, sedan bildningen stigit, satte sig emot brukens aflysande eller mildrande, på det att de för egen räkning måtte kunna bibehålla sin myndighet, och desto bättre beherrska de genom religiösa fasor nedtryckta, förskrämda, bländade, och i andlig lika mycket som kroppslig uselhet af sjelfva sina ledare med flit qvarhållna folken. Presterne hos de vilda och haltvilda nationerna kan man följaktligen icke säga hafva gifvit sjelfva det första upphofvet till vidskipelsen och ursinnct (de hafva blott, för egen del gripne af samma ande, som vulkans-neptunismen i allmänhet uppväckt, stadgat den skefva och ytliga förklaringsgrunden häraf, satt den i dogmer och så vidt möjligt xeterniserat den genom att bringa den i system och omgifra den med den falska lärdomens nimbus); men medgifva måste man, att prestmyndigheterne efter yttersta makt arbetat på bibehållandet af rvidskepelsen och ursinnel.