Aftonbladet – 10 september 1847, sida 2

Jag kan inte väga precist, sir Rowland. Karlen ville inte meddela sitt ärende åt mig. Men jag är öfvertygad, det är af vigt. Charcam yttrade sig så, icke för det han: visste hvarom frågan var, utan derföre att han hade fått ett par gunder af den okände, och naturligtvis bedömde sakens vigt efter gåfvans betydenhet. Godt, jag vill tala med honomv, svarade. riddaren efter et ögonblicks uppehål!. Han torde vara ifrin grefven af Mar. Men låt i alla fall hästarna vara tillreds. Jag skall rida till St. Albans i qvälln Med dessa ord kastade han sig på en stol. Och Charcam, som fruktade att någon ny förändring kunde intröffa i hans berres nuvarande ostadiga lynne, skyndade sig ut. Den person, som s!raxt derpå infördes i rummet, syntes vid den ofullkomliga dager som der rådde — ty det var redan långt lidet på aftonen, och tjocka fönstergardiner gjorde ännu mera mörkt — vara en medelålders man af medelmåttig storlek och ett temligen simpelt utseende, men med en högst illistig uppsyn. Han var helt enkelt klädd i den riddrägt med stora stöflar, som på den tiden brukades, och bar en birschfängare vid sidan. Er tjenare, sir Rowland, sade den främmande, och böjde hufvudst något litet, under det han gick fram. Hvad är ert ärende? frågade riddaren med stolt min. Den okände såg på Charcam. Sir Rowland gaf denne en vink, och han försvann. Ni känner förmodligen icke igen mig? bör