Aftonbladet – 10 september 1847, sida 2

tog såsom troligt ryktct att bemilde general skulle vara ämnad till erdförsnde i krigsbefälet. Vi finna nu, att det icke är gerersllöjtnanten, frih. Bror Cederström, utan generaladjutznien frih. Eric Cederström, som hitkommit, och uppgiften angående ordförandeskepit i krigsbefälet bar redan i går blifvit beriktigad, genom meddelandet af underrättelsen om FE. Exc. grefve Björnstjernas kallelse dertill. FORN-HISTORIENS BETYDELSE FÖR VISSA GRUNDBEGREPP I DE RELIGIÖSA IDERNA. oo AG (Str nga) Anmärkas kan i förbigående, att i Palestina Adonai står gent öfver emot Moloch och Bal, till utrotande af dennes dyrkan, ungefär på samma sätt som Odin i Skandinavien stred emot den gamle Thor. De hebreiske profeterne — hvilke tillsammans utgöra kedjan af de genom Guds ande ledde reformatorerne inom detta folk — höjde sin röst emot sina landsmäns oerhörda menniskoslagtande och offrande af barn åt Bal, hvaruti de vissa tider icke gåfvo sina omgifvande grannar, Kanaaneerne, efter. Genom oupphörliga förmaningar och kraftfulla påminnelser om, att Jehovah i sjelfva verket dock icke var en gud, som älskade blod, bränneoffer och barnaslagt, utan fordrade att tillbedjas i anda och sanning, arbetade Jesaias på att gifva den förvända kulten en högre riktning i detta afssende. Jeremias kämpade hufvudsakligen för vinnande af samma stora mål; men synes ej sällan förtvifla om utgången af sitt arbete (se hans Threni). Ljuset segrade dock småningom äfven här. Under Hiskia aflystes religionsbruket att till det stora offret påsktiden taga menniskor (den förstfödde sonen hade företrädesvis gifvits åt gudomen), och i stället djur (lamm). Fanatici uppstodo väl under sednare tider, som, isynnerhet när större nationalolyckor inträffade, skyllde dessa på de, genom sin förvandling till blott djurslagt, mindre verksamma offren, hvilka icke förmådde nog afvända gudomens vrede. I hebraismens hemligheter (ej blott Talmud, men flere för den större allmänheten otillgängliga skrifter och handlingar) invigde lärde påstå till och med, att månge judar gingo tillbakas i sina föreställningar ända till Abraham, hvars hämmade och ofulländade offring af Isak de betraktade såsom en svaghet, såsom blott ett halft och kraftlöst offer, hvarföre de i sednare tider genom verklig menniskoslagt ville förbättra hvad Abraham försummat. Religionsbruk af hithörande slag hafva visserligen icke varit inskränkta till blott några vissa folk, utan återfinner man dem, ehuru under litet olika skepnader, nästan hos alla vilda och halfvilda nationer öfver hela jordklotet, i Amerika och på Söderhafsöarne lika väl som i Vest-asien och Forneuropa. I Mexikanernes offertempel, vid den tid Spanjorerne anlände till dem, se vi motstycken till Bal och Moloch, så nära liknande, att vi rysa vid berättelserna. Otaliga indianska bruk, hos de skilda stammarne på de begge amerikanska kontinenterne, gå åt samma håll i hufvudsaken. Öfverallt misstager man sig, om man tror sådana företeelser — hvarom resebeskrifvare ofta tala med försäkran, att håren rest sig på deras hufvuden vid anblicken — vara fenomener af blott enskild grymhet hos särskilda personer bland dessa folk. De utgöra, tvärtom, heliga bruk ibland dem. Om dessa rysliga och afskyvärda handlingar icke alltid äro omedelbart kyrkliga bruk, så äro de dock utgångna och föranledda af sådane. Dylika bruk hafva blifvit föreskrifna och anbefallda genom folkens prestläror. De ligga öfver menniskorna och trycka dem med reiigionens hela makt att tvinga och binda; så att, derest någon enskild skulle känna sig blödig vid utförandet, ansåge han sig dermed djupt synda emot gudomen, hvars ännu kögre grymhet han genom sin egen hårdhet söker likna så mycket hjerta och själ någonsin förmå. När i Syrien barn brändes åt Moloch, skulle mödrarne sjelfva vara närvarande; de fingo ej gråta; gjorde de det, ansågs det illa; och offrens skri sökte man öfverrösta genom trummande och skrällande musik, för att hålla de församlade vid godt mod Öfyerallt, der sådane gräsligheter eller derifrån deriverade bruk förekomma, hafva de sin rot i det institutionella, icke uti det allmänt personella ; ehuru det är klart, att inrättningen från början blifvit grundlagd af en och annan enskild; men alldeles icke skulle hafva kunnat vinna eller bibehålla sin makt, i strid mot menniskornas själar loch hjertan i grunden, derest saken icke blifvit, genom grundläggarens användande af gudomens namn och för dess skull, gjord till en sambhällsförfattning. Att många personer inom sådane folk derjemte för egen del skola till sin karakter besitta mer eller mindre grymhet, måste vara otvifvelaktigt, men den ethnografiskt vigtiga frågan blir, huruvida icke alls dessa kyrkliga institutioner just äro de, som först gjort folken vildsinta, åtminstone utvidgat, genom helgande fastläst, och så ända till hårdnackenhet rotfästat deras grymhet; i stället för att entaga, det I nationernas hårdhet och råhet funnits ifrån början och gjort de religiösa plägsederna sådana. Imedlertid och för att vara rättvis, må man icke föreställa sig, att dessa ohyggliga prestläror i allmänhet sjeifva KADETT ROSENS EE ST KA TSE SES ITPS ENE fer SE Sk