Aftonbladet – 9 september 1847, sida 2

bevisamgen kommit, eller med andra ord, efter trakterandet i det gamla Argusmaneret med en aptitssup, hvarpå ingen mat följt, yttrade Minerva, i anledning af en påminnelse i slutet af förra månaden, att den utlofvade artikeln skall följa, när andra för ögonblicket angelägnare ämnen först blifvit undangjordar. Af skyldig grannlagenhet har Aftonbladet sedan den tiden förhoppningsfullt väntat; menl som nu redan omkring 44 dagar försvunnit, utan att den lofvade artikeln blifvit synlig, nödgas vi ånyo falla besvärlige med en på-l minnelse. Dertill är så mycket mera skäl för banden, som det, vid genombläddrandet af Minerva för denna tid varit oss omöjligt att upptäcka, att något enda mera angeläget, ämne der under tiden blifvit afhandladt, ty litet smågnabb emot Dagligt Allehanda eller några långdragna reflexioner i anledning af grefve Hamiltons reservation, kan väl ej erhålla denna benämning. Nyheter för dagen åter har ju Minerva alls icke under denna tiden meddelat; bon anser dem icke en gång höra till sitt departement, utan grälar endast på de öfriga tidningarne, att de icke nog fullständigt berätta om den eller den saken. En den 4 dennes införd artikel, som i allmänhet berömmer Presteståndets kunskaper, bildning och vett, vidrör icke heller den nyssnämnda speciella frågan med ett ord. Imedlertid lärer svårligen något intressantare kunna finnas för allmänheten, än att erhålla en bevisning derom, att Presteståndets majoritet icke står under biskoparnes ledning och lydnad. En sådan bevisning har man nemligen skäl att anse så svår, att den, redan såsom blott konststycke betraktad, måste komma att intaga ett ganska märkvärdigt rum, då det förut varit en allmänt antagen tro och förmodan, att biskoparne under riksdagarne utöfvat en ganska allvarsam disciplin bland sina underordnade embetsbröder, ja, så allvarsam, att till och med en och annan bland de sednare, som varit mera oberoende till sina böjelser, men icke fullt sjelfständig till sin vilja, i tysthet beklagat sig öfver detta förhållande. Det har väl till och med icke varit utan exempel, att dels hr erkebiskopen, dels någon af de öfriga prelaterne, vid sina tillällen dugtigt skrapat upp dem som vågat uppträda i minoriteten, hvilket sednare väl ingalunda varit farligt, men likväl föranledt en betydlig skygghet hos mängden af de valda ledamöterna i ståndet, hvars medlemmar i allmänhet hysa en viss känsla af blind undergifvenhet för sitt konsistorium och sin öfverherde. Skulle ännu något ytterligare skäl behöfva tilläggas för den önskan, att Minerva måtte snart komma med den ifrågavarande bevisningen, så kan ett sådant serskildt hemtas från de nu sednast gjorda riksdagsmannavalen inom Presteståndet, hvilka utvisa, om icke en starkare, åtminstone en fullt ut lika afgjord majoritet af biskopliga, som de föregående, så att man inom många stift, sisom t. ex. Lunds, Götheborg-, Linköpings m. fl., bland fyra riksdagsmän åtminstone säkert kan räkna tre biskopsmän. Vi utbedje oss, att detta yttrande icke måtte så förstås, som skulle vi dermed mena, att endast biskoparnes närvaro i Presteståndet är det som bestämmer majoritetens tendens derstädes. Det bör, för att ej vara orättvis mot biskoparne, ej förbises, att denna tendens, som, i sin helbet tagen, sträfvar till bibehållande cch utvidgande af kyrkans och presterskapets verldsliga makt i staten, samt till absolutism och herravälde öfver samvetena och intolerans emot tankefriheten i församlingen, har under den allmänna ståndssplittringen, i följd af vårt olämpliga representationssätt, mer och mer börjat utbilda sig till en esprit de corps, visserligen icke i allo delad af hela presterskapet, emedan ganska minga ogilla den i dess närvarande beskaffenhet, men åtminstone af tre fjerdedelar bland de kyrkoherdar, som hafva största inflytelsen vid riksdagsmannavalen eller sjeifva bli riksdagsmän, och af hvilka en stor del består af personer, de der icke sjelfva från början varit prester i församlingen, utan erhållit sina lägenheter såsom brödstycken på äldre dagar, efter att hafva legat vid akademien eller haft en lärosyssla vid något gymnasium. Uti allt detta ligger icke heller någonting förunderligt. Det är tvärtom, i betraktande af den menskliga naturen, en alldeles vanlig företeelse, att hvarje korporation strider för sina fördelar, åt hvilka Presteståndet för sin del gifver den mera eleganta benämningen al kyrkans, äfvensom det lika naturligt förklarar, hvarföre man hos pluraliteten af lektorer vid gymnasierna och af skolstaten öfverhufvud träffar en så envis opposition emot sådana reformer, som kunde blifva af något mera ingripande inflytande antingen inom läroverken eller kyrkan. Nästan hela denna korps utgöres nemligen af expektanter till de större pastoraterna. Det vore, såsom sagdt, mycket orätt att vilja, för en sådan tendens, förkättra det ifrågavarande flertalet; man träffar precist detsamma hos hvilken klass som heldst, åt hvilken man en gång lemnat en serskild politisk makt eller exclusiva privilegier, och vi upprepa hvad många gånger förut blifvit yttradt, att Presteståndets medlemmar, såsom individer betraktade, äro fullt ut så aktningsvärda som några andra, fullt ut så hederliga, fullt ut så kloka och resonabla, i alla sådana frågor, som icke stå i något förhållande till nyssnämnde esprit de corps. Men detta hindrar imedlertid icke, att biskoparne