Aftonbladet – 9 september 1847, sida 2

Ni behöfver en omgång till, märker jagn, sade Thames och rynkade ögonbrynen. Nej, det är öfverflödigt. Jag har fått nog af den traktering ni består. Jag skall inte tänka på henne :mer. — Bevars! ropade Jack, då hans blick händelsevis föll på ritningen, som Winifred under sitt upprörda tillstånd hade släppt på golfvet; sär det der ritadt af henne? Ja, det är det. Tycker ni, det är likt? Om jag tycker!, svarade Jack med bitterhet. — Det var besynnerligtb fortfor han, liksom talande för sig sjelf. Sådan obegriplig likbet! Ar det så obegripligt skrattade Thames, att ett porträtt liknar den det skall föreställa?, Nej, men att det liknar den--det inte skall föreställa. Det här är fullkomligt likt ett miniaturporträtt, som jag har i min ficka., Ett miniaturporträtt? Af hvem? Det kan jag inte sägan, svarade Jack med hemlighetsfull min. Men jag misstänker till hälften, att det är er fars portrält) pMin fars! utropade Thames, på det högsta förvånad. Lit mig se detl! . Här är det, svarade Jack och tog fram en miniaturmålning, infattad i briljanter. Thames emottog den, och fann porträttet af en ung man, som tydligen, att döma efter hans klädsel, var af hög börd, och hvars stolta patriciska anletsdrag otvifvelaktigt hade: en träffande likhet med hans egna. Ni Kar rätt, Jack, sade han, efter att bafva en ling stund betraktat målningen med den mest spända: uppmärksamhet; det här måste ha varit min farlb Det kan: ej betviflasl svarade Sheppard; jemför bara den der med Winnys ritning, så skall ni finna, att de äro så lika som två ärter i en skidå. Hvarifrån har ni fått den här milningen? frågade Thames: ?