Aftonbladet – 8 september 1847, sida 3

den sjuka, man vill trösta henne; men hon är, under all denna olycka, vid en lugh sinnesstämning. Man frågar, förundrad, efter orsaken härtill. Vår Himmelske Fader vet ju att jag är tillb, är hennes Svar; — och är icke detta ett svar, som kan göra mången rik förlägen? — Han lefver midt i öfverflödets och vällefnadens sköte. När nu en olycka träffar honom, tänker och handlar han som om Gud icke visste att han fins till. Ett annat exempel. En fattig enka, som drifver en liten handelsrörelse, ligger på sjuksängen och kämpar med döden. Man besöker henne, vill trösta och uppbygga henne; men den fattiga, sjuka, med trasor öfverhö!jda, tröstar och uppbygger sig sjelf och andra genom dessa enkla ord: Hur glad skall jag icke bli, när den gode Guden för mig hem till sig! En annan fattig hustru uppnår den sällsynt höga åldern af nittio-nio år, och är alltid vid muntert lynne. Ändtligen upplefver hon sin hundrade födolsedag. På en gång — ja, redan följande dagen — förändrar sig hennes munterhet till ett djupt svårmod. Man frågar efter orsaken, och hon svarar: Nu är jag rädd att Gud glömmer att taca mig hem. Jag vet icke, mine åhörare, om jag lägger för mycken vigt derpå; men i dessa orden: laga mig hem, ligger för mig en djup, helig, hjertat upplyftande mening. Slagen af blygsel öfver egna brister, djupt rörd och särdeles uppbygd, lemnade jag den hundraåriga sjuka. Vi, som blifvit mer begåfvade med denna verldens goda, vi söka så ofta vårt hem här nere, och den fattiga och den hundraåriga hafva dock sagt Oss: VDitt hem är derofvan,. Detta vilja vi bevara i djupet af våra hjertan. Sålunda kan man af enskilda fattiga lära något; men äfven tillsammantagna kunna dessa verka fördelaktigt på vårt förstånd och på vårt hjerta. Tio fattiga familjer äro anförtrodda åt uppsigten af en beskyddarinna. Huru stor är icke här skilnaden i karakterer, tänkesätt och vanor! Huru många och mångfaldiga ämnen till menniskokännedom gifver icke behandlingen af alla dessa själspatienter! Huru nära är icke en förnuftig omsorg om andra förbunden med vår egen omsorg och bestämmelse. Men hvad är då egentligen -menniskans bestämmelse? Pen, att hon flitigt må arbeta på sitt eget och sina medmenniskors fullkomnande. Men detta utgör icke tvenne i sig sjelf olika saker; de höra tillsammans och räcka hvarandra handen. Ingen menniska kan med klokhet tänka öfver en annans inre väsende, om hon icke tillika anställer betraktelser öfver sitt eget. Ingen menniska kan hysa en sann kärlek till sin nästa, om icke äda grundsatser dervid leda benne, om en sann tro på Gud icke eldar henne och fyller hennes bjerta med religiösa känslor. Den som älskar sig sjelf, den som vill böja och förbjelpa sig sjelf till det goda, han må icke afsöndra sig från verlden, för att öfverlemna sig åt den hos honom måhända herrskande böjelsen för hvila och begvämlighet! Nej, han må sluta sig till en större eller mindre krets af menniskor. Der må han ställa sig i dubbel beröring, i det han som lärare talar, som lärjupge tiger; och ju bättre lärjunge han lär, desto bättre lärare skall han bli. Af alla menniskor, utan undantag, kan man lära något: af den ena hvad man skall göra, af den andra hvad man icke skall göra. Uppträder man som lärare, huru skärpes icke då omdömet, huru vidgar sig icke kännedomen om särskildta belägenheter i lifvet! Man uppoffrar för andra hela sitt kapital af kunskaper och god vilja; men ett kapital med trefaldig ränta får man igen. Gifs det väl en angenämare och fördelaktigare sysselsättning, än praktisk menniskokärlek? Ja — för att tala ren sanning — gifva gör oss icke alltid fattiga; det gör oss oftast rikare; det välsignar handen, som räcker gåfvan, och bjertat, som dervid känner sig lyckligt. (Slutet följer.) 208 RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. En skräddaregesäll Fredrik Åberg, som i söndags middag i sällskap med en Hfgardist gifvit sig ut på fiske, tillsatte dervid lifvet, i Dj urgårds brunps kanalen. Händelsen hade tillgått så, att ena årtullen lossnat och fallit i vattnet, ech då Åberg köjt sig efter den, hade ökstocken vickat,, hvarvid karlen gått öfver bord och sjunkit. Några fomnar från ökstocken stack hans kropp upp öfver vattnet, men gardisten, som blott hade qvar ena åran att sköta ökstocken med, kunde ej i rättan tid hinna till den drunknandes räddning. Ben omkomnes lik är e ännu återfunnet. — En sprutlagarehustru Olsson, som i lördagsafton medföljt en af sina bekanta till södra slagtarhuset, hade, då bon stod i gränden vid Gröna gången och väntade medan den andra qvinnan gjorde sina uppköp, blifvit öfverfallen af ett par sjömän, som skuffade omkull benne. Hon slog sig dervid illa i ansigtet; läkareattesten förmäler, att hennes näsben blifvit nedtryckta samt det högra lösryckt och splittradt, så att det måste borttagas. Hon vår. Idas på Jasarettet. De brottslige blefvo ertappade det är två sjömän vid namn Johan August Fager ström och Johan Andersson; de säga, att den enec af Jana 48 Il Shasffa4 4ill dan andra 2 att han