Aftonbladet – 8 september 1847, sida 3

ivår svaghet och våra brister; men det oaktadt hafva vi lust och mod att, med en hoppets och förtröstans blick upp till Gud, söka göra vårt svaga menskliga sträfvande till nytta för andra och bistå dem med råd och dåd. Så, som verldens store Ordningsman har inrättat, måste den ena menniskan tjena till ett verktyg för den andras bildning. I och för detta ändamål nedstiga inga eoglar från himlen; och om det skulle vara en regel, att en menniska, som sjelf icke är utan fel, ej kan arbeta på en annans förädling, så borde våra predikstolar stå toma; ty äfven våra religionslärare äro ju menniskor. Ingen fader skulle sålunda kunna bestraffa sina barn, ty äfven fadren är menniska. Nej, utan skryt och utan sjelfbegabberi vilja vi fortskrida. Vi hysa icke den fåviska inbillningen, att det skulle kunna stå i vår makt att ingifya andra ett alldeles nytt tänkeoch handlingssätt; men i vår makt står det att utså goda frön, hvartill Gud kan foga sin välsignelse. Vår pligtär det att handla så, om det ock afen eller annan skulle ogillas. Och för att vinna tillförsigt och mod samt nödig ihärdighet, måste man tänka som salig finansrådet Semler i Berlin. Denne aktningsvärde man egnade större delen af sitt lif till välgerningar mot de fattiga. Han hade till och med låtit på sin dörr uppspika en kungörelse, vid hvilken tid han var hemma och tillgänglig till samtal med de fattiga. När jag en gång besökte honom, sade han till mig: Den som vill hjelpa menniskor, och icke tröttna dervid, bör, i fråga om sin krafts varaktighet, icke stödja sig på menniskor. — Den ädle menade dermed, att en välgörares vilja och ifver måste vara helt och hållet oberoende af Menniskors tack eller otack, och derföre må han af Gud allena låna krafter och mod. Han göre det goda, emedan Gud vill att menniskan skall göra godt, och emedan menniskan måste lyda Gud uti allt. Måtte således vår förening lifvas af ett äkta kristligt sinne, och måtte hennes verksamhet utöfvas med sjelfförsakelse och åsidosättande af allt som kar afseende på egna fördelar. Och likväl har jag, vid uppgiften af vår förestående plan sagt, att vårt sträfvande måste ske med sjeljkärl k och egennytta. Det låter ju som galenskap; — och likväl är det sanning. Men vi mena här en tillåten sjelfkärlek, en ädel egennytta. Vid våra sträfvanden för mensklighetens väl måste viledas af vinningslystnad för egen räkning, och dertill gifs det tillfälle. Det är besynnerligt, att när vi gifva något åt andra, så förlora vi icke alltid något dervid, utan vi vinna till och med, om vi vilja. Den rike må icke inbilla sig att han allena kan gifva: den fattige kan det äfven, och ofta mer, ofta bättre. Penningar och effekter gifver den rike: tacksamhet, ett mynt, som är ännu mera sällsynt, kan den fattige gifva; och visste den fattige huru oändligt mycket han dermed gifver — 0, då skulle han ofta gifva! Ömsesidigt gifvande och emottagande är det föreningsband, som bör ega rum emellan de rika och de fattiga. Deraf uppstår ett förbund, hvaraf de båda hafva fördel. Den fattige är vår lärare, både på ett negatift och positift sätt. Han står midt framför oss, och utan att han talat ett ord, har han dock sagt: ;Hvarföre är du min välgörare, och jag icke din? Ar du väl tacksam nog derföre, och inser du tillräckligt denna fördel? Vi äro dock af ett blocn. Den fattige är häftig, påflugen, obillig och obelåten. Man tadlar honom med rätta; men till oss säger han: Du klandrar mig, och du har rätt; men känner du dig fri från alla dessa fel, som du hos mig fördömer? Pröfva dig sjelf framför allt! Den fattige är otacksam, ja — han till och med skymfer och förtalar oss stundom. Men derigenom säger han till oss: Pröfva nu ditt tålamod; öfva dig uti att fördraga; var tacksammare emot Gud; luttra dina grundsatser under en fortsatt välgörenhet. Om du gör godt af ren kärlek till Gud och återlösaren, så skall du säkert fortfara dermed, och hvarken tack eller otack skall göra dig vankelmodig. O, den som blott vill lära, han kan få lära hvarje dag. Så högt i rang man än må stå, kan man a! ett tjenstehjon, af en utfattig menniska insamla lefnadsvishet. Den fattige är icke allenast vår lärere på ett regatift sätt, genom tystnad: han är det oftest på et! mera positift sätt, genom att tala. Hen talar ofta ord af så sundt förstånd och så ädel gudsfruktan, att de tränga djupt i vårt innersta. Ja — ur en rå sten fremglimma ofta gnistor, så strålande, at! den skönaste dismant ej kan frambringa skönare — Under den smutsiga, söndriga mössan siuer oft: ett bufvud, och under den lappade rocken slår ofte ett hjerta, sådant, att mången invånare af ett hu: med flera våningar skulle deremot vilja utbyta sit hufvud och sitt hjerta. Bland de torftiga, mine åhörare, finner man också dygd: man finner bland dem välgörenhet, menniskokärlek och sjelfförsakelse, äfvensom sann gudsfruktan; och ofta uttalar den arme i få ord hele bufvudinnehållet af en lång och prydlig predikan Den rike flatnar ofta-öfver den fattiges insigt, öfvej hans ädla uppförande och hans själsstyrka. Må det tillåtas mig, att med ett par exempel a egen erfarenhet styrka denna sats! Der ligger t. ex. en hustru på sjuksängen. Hor är moder till många barr. Brist och elände råde; ända till ytterlighet i denna boning. Man besöke; PE ENN STENEN SKEN AASE ESA Ta er att härja med. till Newsate De Jakobiti