Aftonbladet – 7 september 1847, sida 3

teckning, kallad svarta boken, föres öfver de arbetare, som låtit gröfre förseelser eller försnillning komma sig till last, och erhålla dessa vid svårare fall ej vidare af inrättningen anvisning på sysselsättning. Vi anse en likartad inrättning i Stockholm vara af behofvet högt påkallad. Medan fattiginrättningarne och enskilde personer ofta öfverlöpas af tiggande arbetsföra menniskor, måste likväl de flesta temporära arbeten ganska drygt betalas. En allmän klagan förspörjes till och med öfver dervid gängse prejeri och oförskämdhet på deras sida, som med tillfällig arbetsförtjenst söka förskaffa sig sitt uppehälle. Särdeles hafva de i gatuhörnen stående bärarne gjort sig kända för sin oförnöjdhet. Så väl med anledning härutaf som genom det besvär som eftersökandet af passande arbetsbiträde ofta förorsakar, händer ej sällan att en mängd smärre förrättningar och arbeten förblifva ogjorde, ehuru de väl varit påtänkta. Ifrågavarande inrättningar, hvilkas verksamhet, såsom erfarenheten visat, i synnerhet omfattar anvisning af tillfällighetsarbeten, äro de bästa, om ej. de enda medlen att reglera dessa förhållanden på ett sätt, som ej låter en del af den arbetande befolkningen tigga af brist på arbete, medan en annan del öfvermodigt taxerar sina tjenster utöfver hvad billigt är. Beträffande grundandet och ledningen af anstalten förete Dresden och Leipzig motsatta exempel. I den ena staden har, såsom redan blifvit nämndt, iprättningen tillvägabragts af en privat förening och underhålles framgent af densamma, i den andra åter har saken utgått från kommunen, som äfven anslagit medel ur fattigkassan för anstaltens fortfarande bestånd. Det sednare sättet förtjenar säkerligen företrädet. Först och främst är det en för hela kommunen nyttig angelägenhet, som befordras, och anstalten bör stå i den närmaste beröring med fattigvårdsstyrelsen. För det andra är härigenom en större garanti gifven för inrättningens varaktighet, in då den beror af enskildes frivilliga bidrag. Att på enskild väg åstadkomma och upprätthålla en dyik anstalt blir först då önskvärdt, när kommunalstyrelsen af brist på medel eller af annan orsak ej dermed vill taga befattning. Likväl skulle otvifvelaktigt sakens framgång här betydligt befrämjas och påskyndas, om den första impulsen till dess realisation utginge från någon större förening, som har till syftemål att förbättra den arbetande klassens belägenhet. En dylik inrättnings ändamålsenliga verkan beror uteslutande af det förtroende, hvarmed den af allmänheten omfattas. Detta åter kan endast vinnas derigenom, att hvar och en, som önskar sig ett arbetsbiträde, vänder sig till inrättningen med tillförsigt, att der få sig anvisadt ett passande cch fullt pålitligt subjekt. Men då det måste ankomma på bokhållarens eller expedientens urskiljning att utvälja ett sådant, beror det egentligen af honom, huruvida inrättningen uppfyller sin bestämmelse. Den hvilar, i likhet med de flesta andra instituter af beslägtad natur, på en personlighet. Det är således af yttersta vigt, att till denra syssla utse en riktigt qvalificerad per. son. Han måste, med ett godt omdöme och en pi erfarenhet grundad menniskokännedom förena en god vilja och en fast karakter, med ett mildt och tålmodigt lynne, en orubblig rättrådighet och opartiskhet, samt, jemte vana att umgås med den arbetande befolkningen, hysa ett verkligt intresse för dess väl. Att finna en sådan man är visserligen ganska svårt, men till mensklighetens heder våga vi påstå, att det likväl ligger inom det möjligas gränser. Hvad angår inrättningens förhållande till fattigvården, måste den indirekta fördelen mera afses är den direkta. Almosetagare eller almosesökande, som af fattigvårdsstyrelserna dit hänvisas, får för ingen del på grund deraf ega företräde vid anvisning af arbete. Detta vore den säkraste vägen att förlora allmänhetens förtroende för ifrågaställda anstalt, och densamma skulle derigenom förvandles till en vanlig arbetsinrättning, ehuru under en annan form. samt dymedelst helt och hållet förfela sitt ändamål po