Aftonbladet – 7 september 1847, sida 3

deras VerEnNIngSsureis inl nela aDtect at vCUOONECe arbetslösa personer. Man sätter sig då ett mål före, hvars uppnående är en omöjlighet. Utom kostnaden, som i sig sjelf är ett tillräckligt hinder, samt svårigheten att afsätta de förfärdigade produkterna och undvika samlandet af förråder, medföra de en annan ännu väsendtligare olägenhet. De ingripa på ett konstladt och störande sätt i de national-ekonomiska förhållanderna. Då nya arbetsgrenar sällan stå att finna, träda inrättningarne i konkurrens med de sjelfständiga arbetarhe, som dervid naturligtvis måste duka under. De alstra derföre på en omväg. och oftast i större utsträckning, just detsamma onda, som de skulle häfva. Det är icke vår mening att här inlåta oss i en så vidlyftig undersökning, som den rörande orsakerna till omnämnde samhällssjukdom, för att dymedelst finna det säkraste botemedlet. Vi ämna blott omförmäla en i åtskilliga utländska städer vidtagen åtgärd, som vi anse högeligen förtjent af uppmärksamhet. Man har genom Arbetsar visningsanstalter tillvägabragt en förmedling emellan personer, som söka arbete, och sådane, som söka arbetare. På landet och i mindre städer äro gemenligen personer och ting inom kommunen för hvar och en så bekanta, att han vid inträffadt behof af arbetsbiträde lätteligen sjelf vet att skaffa sig sin önskan uppfylid. I större städer deremot, hvarest rörelsen är lifligare och förhållanderna mera invecklade, är en så speciell lokalkännedom ej möjlig. Der händer lätteligen, att arbetskrafter å ena sidan blifva obegagnade af brist på arbete, medan å andra sidan månget arbete ej genast kan verkställas af brist på arbetare. Sådant måste alltid blifva fallet, när i en stor stad arbetspersonalen stigit till en sådan mängd, att tillbud och efterfrågan af arbete kommit fullkomligt eller nära i jemvigt med hvarandra. Af okunnighet om alla de smärre kanalerna för arbetsförtjenst, hvilka alltid förefinnas desto talrikare, ju större menniskomassa inom en viss omkrets finnes samlad, sammanströmma arbetarne till de större och mer allmänt kända arbetsgrenarne. En nedtryckning af arbetslönen blir den första nödvändiga följden härutaf, och slutligen måste en del arbetare, såsom öfverflödig inom dessa grenar, befinna sig utan sysselsättning. Ofta kan ett sådant förhållande allena vara orsaken till det onda, vi här velat påpeka, eller tillvaron af en mängd arbetslösa, ehuru arbetsföra menniskor. Om man kunde öfverskåda alla för handen varande arbetskäl!or, skulle man kanske finna, att ingen verklig arbetsbrist existerar. Att med så mycken visshet som möjligt utröna det faktiska tillståndet i detta hänseende har man i utlandet allt mer börjat inse vara af högsta vigt. Man har derföre på åtskilliga ställen inrättat ofvannämnde anstalter, hvilka äro ämnade att utgöra centralpunkter, der de båda strömmarne af tillbud och efterfrågan af arbete skola sammanflyta. I Tyskland hafva Dresden och Leipzig föregått de andra städerna med ett berömvärdt exempel, och enär de derstädes grundade Arbetsanvisnings-anstalter tagits till mönster för stiftandet af alla andra likartade inrättningar i berörde land, vilja vi här lemna en kort öfversigt af dessas orgenisation och förvaltningssätt. Arbetsanvisnings-anstalten i Dresden räknar sin tillvaro sedan sommaren 4840, och hade i början till sitt förnämsta syftemål att förskaffa arbete åt sådana hjelpbehöfvande, som man gifvit benämningen pauvres honteux, men utvidgades redan det påföljande året derhän, att den blef en, äfven andra arbetssökande utan åtskillnad omfattande anstalt. Den grundades af ett enskildt sällskap, kändt under namn af Föreningen för arbetare och arbetsanvisning,. Kostnaderna bestridas hufvudsakligast genom årliga bidrag af föreningens ledamöter, och uppsigten öfver inrättningen och dess förvaltning handhafves af ett inom sällskapet valdt utskott. — Den offentliga arbetsanvisnings-anstalten i Leipzig åter, som öppnades den 1 Februari 4844, är ett kommunalt institut. Den utgör en gren af stadens fattigvårdsförvaltning, underhålles af fattigkassans medel samt står under speciell ledning af trenne utaf fattigvårdsdirektionens medlemmar. För öfrigt har Dresdener-anstalten tjenat denna till mönster. Expeditions-personalen består af en bokhållare och en vaktmästare. Den förre har till åliggande att på bestämda tider i anstaltens lokal emottaga anmärkningar, meddela anvisningar och besörja bokföringen. Den sednare har att bestyra om lokalens renhållning och eldning, måste fullgöra bokhållarens uppdrag, såsom förfrågningar öfver arbetarne, budskickningar till dem, som enlitat inrättningen, m. m. Lokalen hålles öppen för anmälanden alla söcknedagar under sommaren, förmiddagen kl. 7—12, eftermiddagen kl. 2—7; Vintertiden f. m. kl. 8—12, samt e. m. kl. 2—6, hvilka tider bokhållaren alltid måste vara der till finnandes. Beträffande beloppet af tjenstepersonalens aflöning råder emellan de båda inrättningarne en märklig skillnad, som härrörer från Dresdener-föreningens inskränkta penningetillgångar. Då i Leipzig bokbållaren undfår 400 Thaler och vaktmästaren 472 Th. i årligt arfvode, erhåller i Dresden deremot den förstnämnde endast omkring 450 Th. och den sistnämnde omkring 100 Th. I Leipzig, hvarest såsom nämndt är anstalten underhålles af fattigkassan, antagas anmälningar allenast af hemortsberättigade arbetare och personer, som der hafva sin egentliga bostad; kvaremot i Dresden rättigheten till anmälan är utsträckt äfven till främlingar, som derstädes med vederbörligt: tillstånd för tillfället uppehålla sig, likväl så, att vid inträdande konkurrens afseende i främsta rummet fästes på de staden tillhörande arbetarne. Vid skeende anmälan skall hvar och en uppgifva till hvilket arbete hans duglighet synnerligast lämpar sig samt öfriga honom beträffande personliga förhållanden; hvilket allt i serskilda jurnaler för män och qvinnor af bokhållaren antecknas, jemte de tillägg, som efter af vaktmästaren verkställda förfrågningar på annat håll kunna finnas nödiga. Beställningar kunna ske så väl skriftligen som muntligen i expeditionen. Äfven har man, för allmänhetens större beqvämlighet, på de mest besökta gatorna utställt lådor, i form af sparbössor, hvaruti beställningssedlar kunna inläggas, och hvilka flere gånger på dagen af vaktmästaren visiteras, När beställningar af arbetare inkomma, bör, enligt ordningsstadgan för Leipziger-anstalten, bokhållaren förekalla de arbete sökande i den ordning de anmält sg och erbjuda dem det beställda arbetet. Penna föreskrift följes likväl ej, såsom varande outförbar. Äfven finnes ej för Dresdener-inrättningen något dylikt stadgadt, utan åligger det bokhållaren att för hvarje serskildt fall utvälja den mest passande och dugligaste arbetaren. Denne erhåller vid anvisningen ett kort, hvarpå finnes tecknadt å ena sidan sjelfva anvisningen jemte en uppmaning till arbetsgifvaren att, efter fulländadt arbete, ifylla det å andra sidan tryckta formulär till intyg öfver arbetarens flit och uppförande samt till denne öfverlemna kortet försegladt, för att arbetsanvisningsanstalten tillställas. Arbetslönens bestämmande beror af ömsesidig öfvyerenskommelse. Enär många arbetare, isynnerhet sådana som förut varit sysselsatta mad annanag än handarbaota bhoefinna oa ntan mm oh mm mm mm