Aftonbladet – 7 september 1847, sida 3

on (Insändt.) TACK OCH FARVÄL TILL SELMAS SKALD. Med cypresser kransad åter Svea står vid öppnad graf — hvem är det hon nu begråter? Hvilkens denna herdestaf? Hvem af Sångens veteraner har sitt Svea lemnat nu, kallad utaf fådrens maner? Selmas skald, ack, det är Du! Ja, Din lyras ljud förklingat, ljuft som eolsharpans ton, och Din ande sen sig svingat till sitt hemlands ljusa zon. Klaga då, du trast i lunden, gråten, gråten elfvor små i den stilla aftonstunden uppå bäckens blommor blå! J till Honom gerna lyssnat, Jjuf Hans sång som eder var — nu den kära stämman tystnat, endast minnet blir oss qvar. Men det sköna, rena, ömma, som fick lif af Diktarns sång, skola vi så troget gömma, sjunga om än mången gång. Den skall säga qvalda bjertan huru jordens sorg förgår, lindra mödan, trösta smärtan, torka mången bitter tår. Hur den glesnar skalderingen — hvem kan väl Din plats ta in? Väl vi lyror ha — men ingen ljuder dock så ren som Din. Tag vår tack för dessa toner, tack, Du ädle — och farväl! Uti högre regioner dväljes nu Din barnasjäl. Blommor små, der högt i Norden, doften ljufligt på Hans graf, sista skänk af Svenska jorden, som så mycket skönt Han gaf. Och J, Nordens näktergalar, skolen bardens drapa slå, uti Norrlands djupa dalar, der de höga furar stå. Sånggudinna! Du, som fäller tårar vid Hans bautasten, pryd med Minnets eterneller TEGNER, GEIJER Och FRANZEN! La Stiraniera.