Aftonbladet – 7 september 1847, sida 2

star att generalisera dessa fakta; det är med ett ord icke sjelfva fakta, utan de lögnaktiga tillsatserna dertill; de dikter med hvilka de drifvas att komplettera sin ofullkomliga kunskap, hvilka blifva vådliga för de män, som icke hafva något starkare fäste i folkets tillgifvenhet, än en monarks partiska gunst, eller det egennyttiga understödet af ett fondspelande bankiers-borgerskap., Exempel på allt detta förekomma i ymnighet, om vi hede tid eller utrymme att uppräkna dem, Sjelfva detta Frankrikes historia, hvaraf man nu upptecknar det sednaste kapitlet, lemnar deraf ett öfverflödigt förråd. Det var t. ex. icke Ludvig XV:s egennytta, eller dumhet, eiler vällustighet, som gjorde honom förhatlig för hans folk, utan de otroliga historier, som detta folk trodde om honom. Det var icke den verkliga pare aux cerfs, utan de inbillade baden i menniskoblod, hvarmed denne monark troddes uppfriska sin förslöade mannakraf!, som först började göra konunganamnet ull en afsky för det mest loyala och tillgifna folk i verlden. Det var icke det tillstånd, hvari fångarne på Bastiljen öfverhufvud befunno sig, ofta icke blott uthärdeligt utan yppigt — utan specielt det ovärdiga bemötandet emot De la Tude, som gjorde detta fängelse till en symbol af det orättvisa godtycket ända derhän, att dess fall äfven förebådade monarkiens. Det var icke några verkliga, ursäktliga koketterier, utan det afskyvärda förtal, hvartill Rohan lemnade en förevändning och dervid Egalite tjente såsom verktyg, som förde Marie Antoinettes hufvud under bilan. Detta är hemligheten af alla revolutioner. Det är icke de fakta, hvilka populasen tror, utan den mythologi af ocrhörda tillsatser, hvarmed dessa fakta generaliseras, som undergräfver den grund för den allmänna vördnaden, på hvilken ensamt all lag och myndighet med säkerhet kan hvila. Det är på detta sätt, som de isolerade förseelserna af Testes och Cubieres och Praslins brott kunna utgöra ett bränsle för det allmänna missnöjet, och kanske blifva källan till den mest allmänna och bortsopande fördömelse af de klasser, som de tillhöra., Läsaren skall sannolikt med oss finna, att det ligger mycken skarpsinnigbet uti den åsigt af den engelska tidningen, som vi här reproducerat. Otvifvelaktigt är det också en erfarenhet, att det som här ofvan blifvit benämdt det obestämda mythologiska elementet i folktron, den del deraf, som hvilar på inbillningen, lemnar mera utrymme för öfverdrifter, i samma mån, som det tillfälliga föremålet för ders: mma är af den natur, att icke kunna upptagas och fullständigt utredas af den offentliga diskussionen. Men vi kunna icke undgå att anmärka, att det felas en väsendtlig afdelning i Morning Chronicles artikel, nemligen framläggandet af orsakerna till den misstänksamhet hos folklynnet, hvarpå flera märkvärdiga exempel uppriknats. Vill man nemligen rält betänka saken, så ligga dessa orsaker nära för handen. Om t. ex. den Parisiska folkmassan vid närvarande tillfålle tror regeringen om att hafva genom ett afsigtligt blundande gifvit bertigen af Praslin tillfälle att genom ett sjelfmord undandraga sig den förnedring, som schavotten skulle medföra, så innebär denna misstanka utan tvifvel en orättvisa in casu. Men hvaraf kommer sjelfva misstankan, om icke af den känslan, som innebär en sanning, att den fransyska regeringen, likasom de flesta andra, i sjelfva verket icke uppriktigt vill, att lagen skall vara lika för alla, och att de rikare och förnämare klassernas bemödande att kringskansa sig med fördelar och kringskära de blott och bart medborgliga rättigheterna, i allmänhet gynnas af styrelserna. Så förhåller sig äfven till en del med de ifrån Franska revolutionen hemtade exemplen. Dödsdomen på Ludvig XVI och Marie Antoinette, och deras dragande under guillotinen kommer alltid att qvarstå i historien såsom ett otäckt exempel af grymhet, och tack vare den stigande humaniteten och upplysningen, bör man hoppas, att något dylikt aldrig mera skall inträffa; den utmärkt vackra moderation, som alla under den nu lefvande generationen inträffade folkrörelser hafva visat, i motsats till menarkernas hårdhet och förföljelser, lemna största sannolikhet för detta antagande. Men urkunderna hafva numera med någorlurda bestämdhet konstaterat, att Ludvig XVI och isynnerhet hans gemål ingalunda voro främmande för det förräderi, som påkallade utländskt våld emot den konstitution och de lagar, hvilka konungen sjelf en gång besvurit. En hvar vet, att alla civiliserade nationers lagar qvalificera ett sådant förfarande såsom det svåraste brott, som kan begås utaf en medborgare inom ett samhälle, och föreskrifva förlust af lif, ära och gods, såsom straff derför. Utan att gilla det hårda handlingssättet från lagstiftande församlingens sida, måste man då fråga, huruvida icke ett sådant högförräderi i sig sjelf är lika, om ej mera str:ffvärdt, begånget af en konung, än af en undersåte, enär för det mesta är antagligt, att verkningarne blifva långt mera omfattande och förderfliga i det förra fallet, än i det sednare. Och hvad Ludvig XV beträffar, så var väl icke heller den personliga libertinagen vid hans hof, utan det godtycke, som åtföljde mätressväldet, omöjligheten att få rätt emot gunmn ANNA ANN An