Aftonbladet – 7 september 1847, sida 2

Thames ärnade svara, men hindrades af en blick från Wood. Förebråelsen är rättvis,, sade snickaren. Imedlertid tycker jag icke illa om, att ni vill ha rent spel, som alltid är värdt mer än guld och ädla stenar, som ordspråket säger. Öppna nu den der buteljen med blåa lacket, min gosse. Ett glas bränvin, mina herrar, torde icke vara ur vägen att sluta måltiden med., Som detta förslag vann allmänt bifall, gick buteljen raskt omkring; och Smith fann varan af så god qualitet, att den måste betala dubbel tull, då den passerade honom. Er son är en qvick pojke, herr Wood,) yttrade Jackson i en halft sarkastisk ton. Det är inte min son, svarade snickaren. Inte det? Men jag har adopterat honom. Thames Dar-. rell är ... Men man kallar bonom Thames, inföll fru Wood, för det han blifvit funnen i strömmen. Ha! haly Ha! hal upprepade Smith, i detsamma han tömde tredje bränvinsglaset; pjag slår vad, att han endera dagen sätter eld på Themsen! Det är hvad ni kanske snarare kommer att göra, förbannade fyllhund, brummade Jackson med låg röst; om ni inte slutar med ert supande, så förderfvar ni snart alltihop. Skulle vi inte nu ha en bål punsch ofvanpå alltsammans? frågade Kneebone. Hjertans gerna,, svarade Wood; hvarpå han ropade sin dotter till sig cch gaf henne med låg röst nödiga befallningar. Winifred lemnade rummet, och en tjenare skickades till närmaste källare, hvarifrån ha snart återvände med en full bål af det ljufva fiuidum. Bordet blef nu afdukadt. Buteljer och glas intogo de förra anrättningarnas ställe. Pipor stoppades och tändes; och herr Kneebone fyllde glas och bägare med den doftande drycken. Med en sakta hviskning bad han fru Wood, i det han lemnade henne en remmare, som var fylld ända till brädden, att icke glömma Chevalier de S:t Georges skål. Och denna proposition besvarades af henne genast på så