Aftonbladet – 7 september 1847, sida 2

upprörda rättskänslan tycker sig ropa på hämd emonot missdådaren, så är det ingalunda onaturligt, om massan skulle tillskrifva den skedda sjelfförgiftningen någon efterlåtenhet från regeringens sida, och en tro fästa sig i dess sinnen, att den sednare, regeringen, blott sökt att slippa vara vittne till skådespelet af en hertig och pär af Frankrike på schavoltten, samt ansett sjelfmordet såsom en 2f pärskapets oafhändliga privilegier. En sådan misstanka må vara mer eller mindre grundad; men det är förklarligt nog, att den endast behöfver uppstå för att antaga hundrade mörka skepnader och para sig med alla möjliga fördomar och hatfulla känslor, Skälet härtill är egentligen ingenting annat, än att mängden, som förutsätter att de styrande haft sin hand med i spelet vid en sådan tilldragelse, derigenom anser dem på det mest förolämpande sätt hafva brutit emot den heligaste af samhällets grundsatser, som man i allmänhet påstår vara gällande åtminstone i afseende på privaträtten — den grundsatsen nemligen, att den borgerliga lagen bör tillämpas utan åtskilnad till person; eller med andra ord, hopen tror sig deri se ett upprörande exempel på tillimpningen af det bekanta ordspråket: De små tjufvarna hänger man; de stora .... Engelska tidningen Morning Chronicle har i detta ämne några betraktelser, skrifna med mycken talang, hvilka vi icke kunna neka oss nöjet att vid detta tillfälle citera. Det är,, säger den engelske författaren, efter de allmänna verkningarna på folkets tänkesätt, som en händelse af denna ominösa nstur bör uppskattas. I och för sig sjelf ligger visst ingenting så utomordentligt öfverraskande uti den omständigheten, att bland pärskapet i England eller Frankrike en gång på hundrade år kan förekomma en mördare sådan som Ferrers eller Praslin. Man kunde snarare undra att exempel på brottslig grymhet icke oftare förekomma ibland en klass, som är utsatt för så starka frestelser, och hvars bana, vid den ålder då karakteren bildas, alltför sällan är underkastad några helsosamma kontroller ). Det är i alla fall lyckligt, att sådana exempel äro så sällsynta; ty samhället är en gång så beskaffadt, att en handling af denna art, begången af en man af högre rang, icke blott gör mera buller i verlden, än hundrade dylika brutt, begångna af de behöfvande, okunniga och obemärkta, utan äfven medför politiska föjjder, hvilka aldrig skulle uppstå under flere generationer af vanliga missdådare bland hopen., Orsaken härtill, fortfar det engelska bladet, måste tillskrifvas icke blott den offentlighet, som gör hvarje högre uppsatt man till ett intressant föremål för mängden, och, om anledning dertill förekommer, utsätter honom för afundsjuka forskningar från alla, som befinna sig på en lägre ståndpunkt. Det har kanhända i än högre grad sin källa i det rörliga elementet af fördomarnas och allmänna opinionens vexling, hvaråt icke tillbörlig uppmärksamhet lemnas äfven af dem, som gjort historiens filosofi till sitt serskilda studium. Det fordrar i sjelfva verket en mera förtrogen bekantskap med de föreställningssätt och känslodomar, som tillhöra de lögre klasserna, än äfven mängden af de bildade har tillfälle att förvärfva. Det finnes hundratals fint folk, som uppgöra plausibla teorier hemma på sitt rum, men icke kunna fatta, hurusom de fattiges och okunniges politiska idger och trosläror, deras begrepp om personer och saker, af ganska naturliga skäl utgöra ett aggregat af fakta, hvilka de taga sådana, som de erhållas af ryktet, utan att granska dem i dagsljuset, eller hvad som är ännu mera olyckligt, en fabrik af sjelfgjorda gissningar, utan någon faktisk grund alls. Folketsinbillningskraft, aldrig tillräckligt vårdad eller uppmärksammad, är det förherrskande och oberäkneliga element, som åstadkommer ebben och floden i opinionens mäktiga ocean bland den lägre folkmassan. Det är också derföre, som hvarje händelse eller kedja af händelser, hvilken på något ovanligt sätt stimulerar denna del af folkets själsverksamhet, kan iklädas en förfärlig kraft, hvilken öfverändakastar kabinetter, skakar dynastier och gäckar de slugaste statsmäns förutseende. Tyska historieskrifvare, och den engelska skola, som gått i deras fotspår, hafva slösat mycket arbete på att visa, det saker, som förut ansetts såsom fixstjernor på historiens horisont, i sjelfva verket endast utgöra mythologiska nebulosor. Men ingen författare, som vi känna, har vid behandlingen af den sednare tidens mindre ovissa historia gifvit ett tillbörligt rum åt det nyssnämnda mythologiska elemntets oskiljaktighet från alla det politiska och sociala lifvets företeelser. Det är icke den omständigheten, att vissa isolerade fakta af moralisk ohelsa hos de högre klasserna komma till de lägre klassernas kunskap, som utgör något hotande omen för staternas lugn. Det är icke de fakta, hvilka folket får tag i, utan den induktion, den på förhand bestämmande slutledning, hvarmedelst folket haVid denna punkt bör det måhända anmärkas, att den engelske författaren förgätit huru umgängeslifvet och sällskapet, som i de högre klasserna lyder under en fullkomligt reglerad konvenans, i sjelfva verket utgör eller bör utgöra en sådan ganska mäktig kontroll. —t— RR