Aftonbladet – 6 september 1847, sida 3

på dess hat till allt lefvande inom naturen, men i synnerbet inom den animaliska verlden: på dess hemska ovilja emot alla generativa och produktiva krafter, synnerligen emot könsförhållandet såsom ett återställelseoch förökelsemedel af slägtena, såsom en makt till lifvets perpetuerande på jorden. Bal. herren, var ursprungligen Solens gudom. Men då under den stora öfversvämningens tid himlahvalfyet stod öfverdraget af ständiga moln och regndigra massor, syntes icke solen. Han troddes då hafva försvunnit från himmelen, men i stället kommit till den undre verlden, inträngt i jordens innandömen (hafva gått ad inferos,, vara i Hels boningar,). Det ansågs nu vara han, som på så många ställen af jorden genom vulkanerna bröt ut i eld sth lågor. Således blef han i folkens tro, ifrån en välgörarde, himmelsk sol-genius, förvandlad till en tellurisk eld-demon, rysligt förstörande och uppfrätande allt lefvande. (Det var, efter Hinduefnes uttryckssätt, Bramas öfvergång till Siva.) För att nu rädda sig undan Bals förstörande hand och afvärja nya vulkaniska utbrott (hvilka menniskorna ständigt fruktade, äfven sedan de åter började få se solen på himmelen, men gående i em ny och för dem alldeles ovanlig riktning; se i det följande), tyckte de då den utväg vara bäst, att utvälja någre ibland. sig, som de sjelfmant offrade i eld åt Bal. Så hoppades de, om möjligt, blidka den förfärlige: de ville förmå honom att skona de andre, och icke sluka alla i en eld, som eljest vore beredd åt hela slägtet. På det att likväl offrandet skulle kunna: vara nog kraftigt att röra verldsförstöraren, togo menniskorna till det käraste de ibland sig egde: sina egna barn, och af dem de förstfödde (t. ex. hos Hebreer och Kanaaneer). Stundom trodde man sig kunna blidka gudomen med blott slafvar eller slafvinnor; med fångar, dem man bemäktigade sig i krig, enkom för detta ändamål företagna: med personer, för detta behof röfvade från andra folk (se t. ex. kon. Davids historia); men gjorde dock offrens plågor under dödandet eller i elden så utomordentligt hiskliga, att man åtminstone härigenom hoppades bereda gudakonungen (Bal-moloch, eller ensamt Moloch, Malech) en fägnad, som kunde stilla hans brinnande vrede. Och man stärktes i den tro, man sålunda en gång omfattat, då den planetariska omvaltninvgens fasansfulla fenomener verkligen ej vidare infunno sig, utan naturen åter antog ett lugnare, ett ånyo ordnadt skick. Men i samma min, som man tillskref sina offer detta, fann man högligen angeläget att med dem regelbundet fortfara till verldsordningens vidmakthållande. Sedan på detta sätt stora offerfester vid bestämda årstider (särdeles vid epoken af den djupaste vintern, för att förmå solen återkomma, såsom han ock gjorde straxt efter vintersolstitiet) blifvit inrättade för hela folks räkning, likasom, jemte dessa nationaloffer, otaliga andra af enskilde och för enskilda tillfällen verkställdes, qvarstod allt detta slutligen såsom en djupt inrotad religionssed, en kult, äfven sedan första anledningen till dess ursprung (de vulkaniska eruptionerna vid den stora floden, Balssranden) längesedan förgått ur menniskorpas erinran, eller åtminstone ej vidare utgjorde den allmänna stora tanken, vid hvilken hvar man rysande fäste sig. Grunden behölls då i minne blott inom prestkollegiernes mysterier, och står som sådan att återfinna i mer eller mindre dunkla myther. Detta Offerväsende var på långt när icke inskränkt till blott de Syriska och Mindreasiatiska länderna. Det återfinnes, tvärtom, såsom en uråldrig kult hos nästan alla vilda nationer på hela jordklotet; och det har medföljt dem, under deras gång till odling, i tusen skepnader, mer eiler mindre förvandladt och mildradt, men dock alltid såsom något slags offer. Amnet är ganska vidsträckt -och skulle nu föra oss för långt. Jag anmärker blott, att den Tauriska eldsoffertjensten i Mindre Asien och de vestra Kaukasusländerna ända till den Cimmeriska Bosporen står i nära sammanhang med den syriska Bals eller Molochs dyrkan. Ty högtidligast, grymmast och således enligt den religiösa föreställningen bäst skedde offrandet under gestalten af en oxe (vanligen af koppar och ofta med menniskoformer, armar 0. s. VY. under oxehufvudet) som uppglödgades, och i hvars inre de till offer utsedde lefvande inneslötos, eller lades i hans utsträckta glödan e kopparhand, eller framför hans bild lefvande förbrändes på ett altare; eller inkastades i en brinnande ugn. BalMoloch förekom derföre hos de äldre Hebreerne, Kanaaneerne, Galileerne, Tyrierne särdeles under figuren af en oxe (Biker: Zor, Tor). Stundom tänktes han ock blott under formen af den ugn (4ch) eller spis, hvilken såsom en helgedom åtföljde stam-. men, och deri offren brändes, åt guden. Härdens, ärilens, spiseos helighet äfven hos vesterländska folk (Hestia, Vesta) har deraf sitt upphof; ehuru den. sedan öfvergick till ett något förändradt begrepp, alltsom kulten mildrades. Det gamla (egentligen: för-Odinska) Thors-blotandet, som återfinnes ej blott bos de Skandinaviska, utan vida mer hos de öfriga Nordeuropeiska, Forn-Finska och Skythiska nationerna, står på detta sätt i slutet samband med