Aftonbladet – 4 september 1847, sida 2

pHvar har ni lärt er den der visan, som jag, hörde er sjunga nyss? frågade han med myn-: d:g ton. I På Svarta Lejonet här på gatann, svarxde Jack utan betänkande. I Det värsta tjufhålet i hela grannskapet —: tt ständigt tillhåll för röfvare och skurkarn, suckade Wood. Och hvem var det der, som! lärde er tisan? var det värden sjelf, Joe Hind?) Nej, en som heter Blueskin, och som ofta besöker Lejonet, svarade Jack med en uppriktighet, som förvånade hans mästare nästan lika mycket, som den dristighet hvarmed han gjorde denna bekännelse. Det var just den visan som villade att jag fick det infallet att skära mitt namn i väggen der. En hvit mur är en narrs skrifpapper — kom ihåg det, Jack, sade Wood. Mycket vackert sällskap eljest för en ärlig lärgosse! och ett hyggligt ställe att besöka för den som vill räkna sig bland hederligt folk! Den der bofven, hvars namn ni nämnde, är en erkänd inbrottstjuf. Han blef dömd vid sista sessionen i Old-Bailey, och undslapp galgen endast derigenom, att ban vittnade emot sina medbrottslingar. Jonathan Wild var den som frälste honom., Ack, känner ni Jonathan Wild, mästare? frågade Jack, i det ban ändrade ton och antog ett mera vördnadsfullt skick. Jag har sett honom för flera år sedan, tror jag,, svarade Wood; och ehuru hans utseende Inu måste vara mycket ändradt, inbillar jag mig, att jag skall känna igen honom ännu. . En liten satt karl, är han inte det? ungefär vid er längd, mästare — med ljusgult skägg och smal i syna som en räf? Hm! svarade Wood och hostade litet för att dölja ett småleende; beskrifningen är icke :oäfven. Men hvarför frågar ni det? I För det att. .. stammade gossen.