Aftonbladet – 3 september 1847, sida 3

lyset låtit insända följande berättelse, daterad Stafre den 48 Augusti: För några veckor sedan upptäckte jag att, både i kornoch hafreåkrar, visade sig en sjuklighet hos plantorna, som jag ansåg vara en följd af skadliga, i jordmånen befintliga ämnen, som verkade förstörande på det vegetabiliska lifvet; och jag hade så mycket mera skäl att göra denna slutsats, som jag just märkte fenomenet på sådana ställen, der jag, att döma efter alla yttre kännetecken, kunde antaga tillvaron af jernoxidul. Ledd af denna iakttagelse, företog jag, flera upprepade gånger, en kemisk analys af jorden, som till en del förvissade mig om rikligheten af min slutsats, så till vida nemligen, att jag verkligen urskiljde nämnde kemiska beståndsdel, likväl icke till så stor myckenhet, att den kunde anses verka förstörande på vextlifvet. På sjelfva plantan befanns, förutan det sjukliga utseendet, ingenting ovanligt att iakttaga: blott på ett par hafrestånd såg jag några gröna insekter, hvilka jag dock minst antog såsom bidragande till kornets borttynande. Sedan har jag oafbrutet haft uppmärksamheten fästad både på mina egna och andras åkrar (med olikartad jordmån), och har pu vunnit visshet derom, att sjukligheten verkligen härrör från dessa smådjur; att den skyndsamt utbreder sig, i följd af deras utomordentliga fortplantningsförmåga; och att den hotar att tillintetgöra denna orts hopp om en rik och välsignad skörd. Nämnde insekter hänföras till Hemiphere, äro gröna eller gråbruna bladlöss (Aphid:s) och, näst gräshopporna, vextverldens yärsta förhärjare. Nästan hvarje växt har sin egen art af dessa djur, och deras fortplantningsförmåga är, enligt Reaumurs beräkning, så förvånande, att en bladlus, inom fem generationer, kan bafva en afkomma af 3,904,900,000, och man antager, att 20 generationer äga rum få ett år. De äro, så väl i bevingadt som obevingadt tillstånd, lika skadliga, ty antingen förtära de blommen och förhindra derigenom befruktningen samt imatningen, eller utsuga de vextkraften och utrota på detta sätt vextverldens alster. Såsom exempel på den skada de inom kort tid föröfva, kan jag anföra, att åkrar, som för 14 dagar sedan stodo friska och frodiga, nu äro till den grad medtagne, att deras äring med plats kan begagnas till foder, om den inbäres och torkas. Jag känner intet pålitligt medel mot dessa insekter. Sjelf har jag väl i smått försökt att utsålla pulveriserad, osläckt kalk öfver kornaxen — ett arbete, som dock är overkställbart på en större areal. Något som förtjenar nämnas i sammanhang med det ofvan sagda, är att det i år finnes en ovanlig mängd så kallade guldsmeder (Coccirella septempunctata) i åkrarna. Man ser både dem och deras larfver nästan på hvarje strå i sädesfälten, der de förtära bladlössen. Innan larfven öfvergår till bevingadt tillstånd, förtär den säkert tusentals af dessa vextverldens förstörare. Jemte detta meddelande, tror jag mig böra råda enhvar till afmejoing af de åkrar, som blifvit hemsökta af bladlöss, emedan en fullständig imatning icke är möjlig, der vextsaften, genom dessa insekter, uttömmes. Jag fortsätter mina iakttagelser öfver detta fenomen, och skall framdeles tillåta mig att medådela resultaten i detta blad.