Aftonbladet – 3 september 1847, sida 3

baka vid denna beröring, och yttrade några ord, men som borttogos sf stormen. Då således snickarea fann alla försök att komma i samtal med sin olyckskamrat vara förgäfves, ville han förströ sig dermed, att han riktade sin blick upp till den jältebka byggnad, som reste sig, lik en ofantlig mörk stenmassa, öfver hans hufvud. Huru sior var icke hans förtjusning, då han härvid blef varse, att elit ljus brann några alnar ofvanför i ett fönster. Uten att ett ögonblick besinna sig, tog han handen full med den kiselblandade dy, hvarmed plattformen var betäckt, och slungade de små stenarna, en i sönder, mot det upplysta fönstret. Hvar sten spräckte en ruta. Det visade sig snart, alt man förstod denna nödsignal. Ljuset försvann, fönstret öppnades sirsxt derpå, och en repstege blef nersläppt, med en lyssnde hornlykta fästad dervid. Wood fattade sin olyckskamrat i armen för att fästa hans uppmärksambet på det oväntade räddningsmedel, som erbjöds dem. Repstegen hade nu rullat ner, och begge närmade sig dit — då vid skenet af lyktan, Wood såg främlingen i ansigtet och genast igenkände Rowlands hårda och grymma anletsdrag. Snickaren darrade, ty han märkte att Rowland fistade sin skarpa blick först på barnet och sedan på honom sjelf. ,Det är hennes barn! skrek Rowland med en thordönsstämma, som öfverröstade stormen: dån; har det då ännu en gång uppstigit ur denna sjugande afgrund, för att pina mig? Beg ge föräldrarne äro döda; och jag skulle låta deras fördömda afföda lefva, för att tillintetgöra mina förhoppningar och stymfa milt namn! — Nej, aldrigI — Och med dessa ord fattade han Wood i strupen och släpade honom, i trots af hans motstånd, till yttersta kanten af stendammen. I detta ögonblick hördes ett förfärligt skram