Aftonbladet – 3 september 1847, sida 3

hade betydligt aftagit, begaf han sig på hemvägen med sin lilla börda. Staden framställde en ryslig bild af förödelse. London-bron hade lid.t något mindre än de flesta andra ställen. Men den var så full med ramlade skorstenar, nerblåsta taktegel och afbrutna stycken af takvirke, alt passagen var nästan alldeles stängd. Sjelfva husen stodo lutande på ett fruktansvärdt sätt, och tycktes färdiga att vid försa vindkast störta ner i strömmen. Icke utan möda kunde Wood bna sig väg genom ruinerna. För öfrigt var detta framträpgande förenadi med icke liten fara, ty i hvart ögonblick ramlade en mur eller ett stycke af ett hus och krossade den som befann sig nära derintill. Thames-gatan var alldeles otillgänglig. Öfserallt gingo karlar med skottkärror och stegar och rep, sysselsatte, dels att bortföra stengruset, dels att försöka stödja de svigtande husen. Grace-church-gatan var fulikomligt öde; ingen menniska syntes der, utom några få ensamma vandrare, hvilkas nyfikenhet var större än deras räddbåga, eller som voro tvungne, likt snickaren, att passera den vägen. På de flesta stöllen lågo sönderslagna tskiegel på gatan till en fots höjd; somligstädes voro de grusada nästan till stoft, på andra ställen iter så djupt inträngda i marken, som om de bifvit afskjutna med kanoner. Många hus voro utan både tak och gafvelväggar. Alla skyltar voro lösryckta och stundom förda af blåsten otroligt långt bort. Här och der såg man också e:t och annat bus, hvars dörrar och fönster blifvit söndersplittrade, så att vinden fått fritt spelrum, hvarefter hela huset blifvit förvandladt till en grushög. Midt igenom denna förödels2, sträfvade snickaren sin väg fram, än uppföre, än nedföre de srusberg, hvaraf alla gator voro uppfyllda, beständigt hotad till lif och lemmar af öfverhänsande faror. Slutligen kom han fram till Fleet