Aftonbladet – 2 september 1847, sida 3

—— SELSKERSNSSANETAS Skyndea, roddare, för Guds skull, ropad I Wo,d, hvars menniskokärlek besegrade alla per sonliga betänkligher; der har någon fallit öfve bord; låt oss ro dit, och se efter, om vi kunns bjelpa den arma stackarn. Det är allt förbi med honom redan, herre; svarade Benjamin, i detsamma han vände båten och rodde skyndsamt till :skådeplatsen för striden; men anfäökta honom! det var just den kanaljen som sköt nyss på den stackars Bill Thomson, så jag är just inte mycket ledsen, om han skulle bli fiskmat. Under det Benjamin så talade, rodde han allt närmare de stridande. Det var nu Rowland och Darrell, som kämpade ensamme. Den sednare bade redan befriat sig från en af sina motståndare, nemligen Davies. Med hast vräkt öfver bord, hade denne till mord så beredvillige tjenare funnit sin graf i vågorna. Det var just i början af flodtiden och half ebb, så att den hä:tigt brusande strömmen förde honom genast bort. Medan striden sålunda rasade mellan bufvudpersonerna, voro roddarne på den större båten sysselsatte att mota strömmens häftighet, och arbetade att hålla begge båtarna, som de fastbundit vid hvarandra, qvar på samma ställe. Denna omständighet gjorde, att Woods båt, som pådrefs af årorna och floden på en gång, for förbi stället dit den ville komma; och innan den hann tillbaka, var striden redan slutad. I början syntes Darrell under några minuter hafva öfvervigten, emedan ingendera af de stridande kunde komma åt att nyttja värjan, och i kroppsstyrka var flyktingen uppenbarligen sin motståndare öfverlägsen. Båten vickade oupphör