Aftonbladet – 1 september 1847, sida 3

Länstidningen vidrörer dem med ett enda ord. Huruvida dessa reflexioner äga tillämplighet, skall visa sig af följande, vid Arstads häradsrätt förlidet år afdömda och sedan Kongl. Götha hofrätt underställda brottmål. Påskdagen 4846 hade några frälsebönder i Arstads by, under säteriet Sannarp, som äges af envoygen m. m. baron Lagerheim och disponeras af löjtnanten L. Lilljehöök, dristat sig att inför den sistnämnde föra klagan deröfver, att mera dikningsarbete, än skäligt var, blifvit dem utaf ladufogden tilldeladt. Hr löjtnanten, som eljest bor på säteriet Hjuleberg, befann sig för tillfället på Sannarp, och då inspektoren på stället, C. Claesson, icke var hemma, underrättades han skriftligen om böndernes kl2gomål, samt förständigades, att om dessa voro rättvisa, ladufogden Jöns Svensson borde tillhållas hvad skäligt kunde vara; men att deremot, om böndernes klagan vore ogrundad, den af dem, som klagat utan orsak, borde vederbörligen tillrättavisas, enär br löjtnanten icke framdeles ville höra dylika klagomål,. Till yttermera visso hade löjtnanten, enligt Jöns Svenssons vittnesmål, för honom samma dag omtalat, att frälsebonden Sven Persson varit ibland de klagande, samt derjemte förmält, att i händelse denna klagan blifvit utan fog framställd, borde vittnet betstraffa Sven Persson, derom hr löjtnanten sade sig äfven hafva tillskrifvit Claesson. Här möter oss straxt ett litet prof på faderlig lagskipning: en bonde klagar hos husbonde, öfver honom af ladufogden ålagdt alltför betungande arbete; hvem borde här undersöka saken? utan tvifvel husbonden sjelf. Men hvilka få detta uppdrag? jo — inspektoren och ladufogden, med serskild anmaning till hvardera, att om bonden befinnes hafva orätt, tillrättavisa och bestraffa honom. Alltså part, domare och executor i en person! Som man kunde vänta, var inspektoren icke sen att verkställa det andra alternativet utaf sin herres befallning. Påföljde tisdag d. 44 April skickar han ett bud till Sven Persson, att denne onsdagsmorgon d. 435 skulle inställa sig på Sannarp. Budet (vittnet Bengt Peter Jchansson) träffar Sven Persson vid aftonmåltiden med sitt husfolk, och döljer icke den förmodan, att Sven vid ankomsten till Sannarp skulle få stryk. Denne uppstiger ifrån bordet synbart bekymrad, men går till sängs utan att yttra något i ämnet. Följande morgon rustar sig Sven Persson till det vådliga besöket å Sannarp. Hustrun säger sig frukta, att han af inspektoren skulle blifva misshandlad; men mannen vill icke dela denna fruktan, i medvetande af sin oskuld. Redan klockan half till 7 inställde sig delinqventen, innan hans improviserade domare ännu uppstigit, cch det samtal, som under tiden föreföll emellan Sven Persson och vittnet Nils Persson, är i sanning rörande. Den förre sade sig befara, att utaf Claesson få stryk, i anledning af ofta nämnde klagomål för löjtnant Lilljehöök, och den sednare, som tyckte att Sven var palltför tunnt klädd) (för att emotstå de väntade slagen), tillstyrkte uppskof med inställelsen hos Claesson, hvartill Sven Persson svarade: det han icke borde hafva stryk, -emed.:n han visste sig icke hafva gjort något ondt, utan ville han ofördröjligen begifva sig in till Claesson, och sedan fick det gå med honom som Gud ville. Claesson utkommer imedlertid redan beväpnad med en så kallad tjurmedje, hvilken han inför domstolen sagt sig vanligen begagna såsom käpp (!), går till ladugården, återkommer i sällskap med ladufogden Jöns Svensson, tillsäger Sven Persson att medfölja in i salen, hvartill dörren stänges, underrättar honom att han, på löjtnantens befallning, skall hafva stryk, låter Jöns Svensson kullslå och öfver en vedhög fasthålla offret, samt utdelar derpå med sitt gemena vapen, efter eget erkännande, mellan 20 och 30 slag å bakdelen af kroppen. Nu frågar jag, om man kan tänka sig ett mera upprörande skådespel, än denne fullt oskyldige, med en sorts laglig rätt, öfverlemnad åt det vilda godtycket hos tvenne dylika subjekter, hvilka utan ransskning döma och straffa i egen sak, dervid antagligen blott med hämdkänslan till rättesnöre för sina åtgärder? Hittills saknar dock händelsen visst icke sma motstycken, men slutet blir verkligen tragiskt, då det visar sig, att Sven Persson afled omkring 49 timmar efter misshandlingen, sedan han genom intagen arsenik gripit naturen och — enligt läkareattesten — troligen en bödel i förväg. Hemkommen med genomvåta kläder, af orsak att han, förmodligen af mattighet, nedfallit i en vattengrop, klagade Sven Persson, i det han mödosamt vandrade fram åt rummet, att han af inspektoren på Sannarp fått så mycket stryk, att det sannolikt skulle blifva hans död. Genast intog han sängen, der han förblef till middagstiden, ofta klagande öfver svårigheten att det ringaste uthärda i samma läge. Vid nämnde tid uppsteg den sjuke, klädde sig och utgick på logen för att kasta agrar. Detta synes nästan hafva skett i yrsel, enär Sven Persson, efter elt par minuter, på hustruns föreställning, åter ingick, klädde af sig och ånyo intog sängen. På denna väg besökte han, under två minuters tid, det så kallade hebbaret, (ett kallrum, der kläder, kistor och stundom matvaror förvaras) beläget på andra sidan förvAliva Traenchard!, utropade fru Shenpnard