Aftonbladet – 31 augusti 1847, sida 2

raliska intressenas bevakande på riksdagen och de högre menskliga egenskapernas (eller det s. k. Qvalitativas) vigt, vid sidan af det blott Numeriska (det Qvantitativa), hvartill bland annat hör röstberäkning per capita, tilldelad hvar individ, vid utseende af riksdagsmän. Detta kan nemligen ifrågakomma då man omfattar den grundradikala principen af absolut allmännlighet vid dessa val, d. v. s. rent af allas rätt att utse ombud åt sig, hvilket naturligtvis till grundsatsen är det statsrätta, efter samhället utgör allas (och icke blott några visses) förening, och alla således der miste ega rätt att bevaka sin sociala ställning och se den genom sina ombud administrerad; men hvilken grundradikala åsigt, ehuru den må vara slutmålet för samhällstheorien, dock aldrig anpnatän stegvis kan och bör nås i praktiken, hvarföre också de liberalaste representationsförslag likväl alltid gjort sådana inskränkningar i den fullt allmänna valrätten; alt den visst icke kan kallas på långt när absolut, utan endast heter allmän till följe af sträfvandets princip. Den käpphäst, som ultrapartiet rider på, är cmedlertid det nakna yrkandet, att de liberale icke skulle fästa nog afseende på de moraliska eller högre andliga intressena i frågan om representationens ombildning, och förmodligen lika litet i andra ämnen. Ett sådant yrkande, utan stöd af bevis eller något slags bilaga, förutsätter just brist på moralitet hos dem som fälla det, emedan det utan tvifvel är ganska omoraliskt att utan grund skylla andra för omoral. Vi fråga således: hvarpå stödjer sig det absurda påståendet, då det just är för de högre idternas utveckling, som den för ren, laglig och ädel frihet kämpande politiken sträfvar? då det just är för religionens och sedlighetsbegreppens renande från falska och osedlighet medförande tillsatser, den strider? och när den gör sig till de materiella intressenas sakförare, detta blott sker så till vida, som äfven det jordiska i samhället bör vara väl ordnadt, förnuftigt administreradt och röttvist utdeladt, för att fylla sitt ändamål att utgöra ett skickligt underlag för det andliga: vara en fot, hvarpå det högre kan stå med säkerhet: vara ett vilkor för de religiösa och moraliska idternas förkofran, utveckling cch slutliga hänförande till sin eviga källa. Det är långt ifrån sant, att den politiskt liberala sida, som Afionbladet tillhör, i frågan om representationsombildningen grundar systemet på blott tanken om det Qvantitativa. Det är tvärtom med skyldigt afseende fästadt på det Qvalitativa och i allmänhet för det sant Moraliska intressets upprätthållande inom representationen, som vi förorda Allmänna och derjemte Samfälda Valprincipen; emedan det är klart, att, när samhällets medlemmar skola utse ombud ait vid rilsdagen vårda angelägenheter af det mest maktpåliggande slag, de, äfven om intet högre motiv dref dem, till följe af sjelfva den egna nyttan miste föras till nödvärdigheten ait taga de till karakter och kunskaper bäste och klokaste män. Härigenom blir, just till följd af principen, det qvali.ativa, moraliska och intellektuella, såvidt cetta angår det sociala lifvet, försäkradt om plats inom riksförsamlingen; och blir det sålundo, till sak och verklighet, vida mera än genom klasser, hvilka bafra namn för att representeran (d. Vv. s. föreställa) vissa qvalitativa förhållanden: religiösa, moraliska, och andliga omständigheter. Det är alldeles emot hela charlataneriet af denna tecmma namnrepresentation som tidehvarfvet rest sig, med sin oafvisliga fordran att få ett godt (qvalitativt och moraliskt), som är, och icke som blott heter. Man har således all anledning att föredraga en formation, hvarigenom man, cm icke med absolut, dock med vida större säkerhet kan bekomma det verkligen till qvaliteten goda, än en, der detta visserligen kan mediölja namnet, men med mycket mindre visshet gör det. Hvilken klass skulle väl till exempel, i följe med namnet, mera än presteståndet inom den närvarande riksdagsformationen representera ett i qvalitativt, moraliskt och religiöst afseende högt intresse? Likväl känner man af riksdagarne, att personer ur de andra stånden, alltså utom den klassen, som skulle ex professo vara till för det höga immateriellas) bevatande, talat och röstat med fullt så mycket nit och ofta med anförande af vida bättre grunder, än flere ledamöter af presteståndet, i frågor, som angått religionen, upplysningen, undervisningsverken, lagförbättringen och annat af det mest qvalitativt vitala värde. Hvad innehåller då hela denna tomma jargon om nödvändigheten, att hafva vissa klesser af riksdagsmän för det moraliska; då man förmodligen äfven bör bafva andra klasser enkom för det materiella, intresset, hvilket ultras ändå också hafva den I beskedligheten att vilja se bevakadt. Vi undre Iburu då de der materielle sakförarne skulle se lut, eller efter hvad grunder de skulle tagas, för latt blifva riktigt argusiskt köttslige, likasom de andra måste vara 1ätt argusiskt andlige? Kan Iman icke en gång på den klassälskande sidan lära sig begripa, att saken ej hänger på annat, ån alt till ombud i riksförsamlingen kekomma lde till karakter och kunskaper bäste, klokaste, lerfarnaste, skickligaste, utan afseende på hvad stånd de tillhöra, eller af hvilken yrkeskla.s de Ipersoner äro, som utse dem? ) Och det valsätt, som gifver största säkerhet om att sådane män blifva beklädde med omI budsmannakallet, eller som medföra en å!minstone jemförelsevis större säkerhet bärför, än Jen annan formation, måste då hafva ett afSe a -s2a Fä vev tr RAN SR RR RR a AE RN RA