Aftonbladet – 30 augusti 1847, sida 2

lorat målet? Dra innecst i helvete! ni kunde skråla högt nog för en stund sedan! Tyst, Bluoskin! sade med myndig ton en annan kar!, som stod nist bakom honom. Låt miz tala ett ord med kräket Ja, ja, ropsde flere af de kringstående, låt Jonathan handskas med ynkryggen. Han skall nog få honom till att sjunga ut. I följe häraf drog hopen sig tillbaka, och den person, som blifvit sålunda förordad, steg dristigt fram. Det var en yngling al vid pass tjugutvå års ålder, som, utan ati hafva någonting utmärkt hvarken i klädsel eller yttre skick, likväl väckte synnerlig uppmärksamhet, om ej för annat, åtminston2 för det obeskrifliga uttryck af illslughet som röjde sig i hela bans väsende. Han hade små grå ögon, vidt åtskilda och listigt blinkande som en räfs. En fysiozomist skulle otvifvelsktigt liknat honom vid detta illpariga djur, och det måste erkänn3s, att den allmänna karakteren af hans anletsdrag gaf anledning till en sådan jemförelse. Näsan var lång och hvass, hakan spetsig, pannan bred och platt, och utan någon mellangrop förenad med ögonlocken; munnen, när den utbredde sig, tycktes räcka från det ena örat till det andra. Derjemte var hans skägg rödaktigt, och hans ansigtsfärg högröd. De som hade se honom slumrande, försäkrade att han sof med öppna ögon: Men troligen var detta blott et: figurligt sätt att beskrifva hans utomordentliga vaksamhet. Säkert var, alt det ringaste Jjuc väckte honom. Denna illistiga person hade nå got mindre än ordinär längd, men var för öf rigt väl proportionerad, ehuru hans växt utvi