Aftonbladet – 30 augusti 1847, sida 2

och xfostarlandskärlek ledda machineriet med voteringstrupperna, synnerligast på riddarhuset? Är det möjligt, att grefve Hamilton aldrig hört omtalas några försök af vårt lutherska, episcopala och högre presterskap, att missbruka sin makt ptill störande af valfriheten och vinnande af politiska ändamål? Ar det möjligt, att grefve Hamilton aldrig anat det inflytande till valfrihetens störande,, en och annan borgmästare eller annan matador inom det högre borgerskapet kan utöfva på mängden af det lägre, om han vill hafva dess röster för sig eller någon annan? Har grefve Hamilton månne aldrig hört omtalas, att ett sådant inflytande verkligen begagnats, och den sålunda mot valmännens öfvertygelse, men medelst det moraliska köpet valde t. o. m. uppenbart skrutit af sin makt? Ar det möjligt, att grefve Hamilton aldrig förnummit ett ord om val-intriger äfven inom Bondeståndet, dervid ofta sjelfve valförrättarne gjort. mäklaresluten? Ar det möjligt, att grefve Hamilton känner ingenting om plöften och fördelar för kommunen, valmännen och deras anhörige, såsom vilkor för valen? År det möjligt, alt grefve Hamilton på fullt allvar tror, att äfven högsta makten aldrig, på ett eller annat sätt, velat köpa, någon röst? att de utmärkelser, som haglat efter riksdagarne, i hofoch st:tsembeten, titlar, stjernor, feta pastorater, domsagor, postmästerier m. m. verkligen aldrig utgjort belöningar för — utan afseende på konservativa eller liberala, rojalistiska eller oppositionela åsigter — ådagalagd hederskänslav och fosterlandskärlek), och deremot aldrig köpeskilling för bekommen röstvaluta? Och är det slutligen möjligt, att grefve Hamilton, i en lycklig, vacker och oskyldig okunnighet om verkliga förhållandet i allt detta, på fullt sllvar tror, alt ett motsatt förhållande, ett allmänt köpslagande om röster ovilkorligen skall inträffa, derföre att både de väljandes och de valbares krets utsträckes till flere, izera oberoende persorer och ett lossande sker på stånds-tyglarne; utan ens den ringaste förmodan, att orsakerne till den mera öppna, mera i ögonen fallande röst-venaliteten i de länder, hr grefven citerat, möjligen kunna vara andra, kunna vara att söka i andra förbållanden, än valens samfäldhet? eller är hr grefven verkligen öfvertygad, att denna köpslagan skulle der alldeles upphöra, om de länderne nu hugnades med den oss lycksalig-görande Stånds-representationen ?n Najaden erinrar med skäl, att kammörherren grefve Hamiltons reservation är en af dem, hvilka ofelbart måste ådraga sig största uppmärksamheten både för sitt innehåll och för reservantens ställning till hofvet. Då man besinnar, — heter det härom — att grefve Hamilton allmänt ansågs invald i kommitteen, emedan hans åsigter voro å högsta ort kände och antagligen gillade, ty han hade icke genom debuterandet med ett och annat anförande vid sednaste riksdag hunnit förvärfva sig något allmännare rykte som någon utmärktare statsman eller politisk personlighet; när man besinnar, alt grefve Flamilton under en följd af år varit den minderårige thronföljarens guvernör och lärare, och ännu utgör den fullvuxnes dagliga och intimaste sällskap; när man, till följd häraf samt af kännedomen om grefve Hamiltons redbara karakter, upplysta förstånd och utmärkta kunskaper i många grenar, kan anses, utan att träda grannlagenheten för nära, äga skäl i honom förmoda en framtidsman af stort inflytande; så måste man — de åtminstone, som söka Statens väl på motsatt väg — beklaga att finna honom i flere de väsendtligaste delarne hylla strängt (ehuru icke fanatiskt) konservativt-aristokratiska grundsatser; på samma gång man måste respektera hans öfvertygelse, ty det kan icke falla oss in att ett ögonblick betvifla, att ju hvarje yttrande af grefve Hamilton utgår från den veckraste och renzaste öfvertygelse om det rätta och bästa, utan ringaste ansirykning af det fanatiska partiets egoistiska maktlystnadsoch sjelfbevarelse-motiver. Sannolikt skall detta betänkande finna ännu omständligare granskare bland ständerna sjelfva vid den instundande riksdagen; det förtjenar det för sitt lugna framställningssätt och den sträfvan efter grundlighet, som så fördelaktigt utmärker det. Att dessförinnan i en tidning ingå i någon genomförd recension deraf, skulle gagna föga; ty den skulle blifva alltför lång för att vinna läsare. Imedlertid kunna vi ej underlåta att fästa uppmärksamhet på ett par åsigter hvilka synas oss karakteristiska för det konservativa partiets samhällsbegrepp i allmänhet. Jag anser Konungens rätt att nämna representanter i den ena kammaren betänklig — yttrar j grefve H. — för Konungamakten, som bör stå upphöjd öfver folkets inom representationen uppstående meningsstrider, men, genom de af Konungen utsedda representanterna, till dem neddrages; för Kammaren, som möjligen deriIgenom förlorar auseendet af att vara folkets representant, och hvars anseende objelpligen Tskulle nedsättas, om Konungens rätt i en framItid ieke nog ssmvetsgrant utöfvades; för folket, hvars lycka hvilar på en stark Konungamakts Isamverkan med en sant, således äfven till sitt lursprung, oberoende representation. — — Det Higger i tvåkammarsystemets begrepp, att den lena karomaren, här den första, bör verka i en visserligen icke mot tidens sträfvanden fiendtlig, men mot dagens flyktiga tycken återhålllande rigtning. Följden häraf måste naturligen lifva, att derna kammare stundom måste råka i meningsstrid med dem, hvilka föra dagens talan och gerna vilja gifva sig sken af att föra folkets — en strid, i hvilken kammaren, för Es lan Lagt äga ÄRA or huäfurnidoak lin.