Aftonbladet – 28 augusti 1847, sida 2

förcbråe!se lifvades till en plötslig vältalighet. För dem som, i likhet med mig, aldrig fått beträda någon annan än den mörkaste och tystaste af lifvets stråter, för dem är grafven en tilllyktsort, och ju förr de hinna dit, desto bättre. Den dryck, jag förtär, må vara ett förgift; den må bringa mig döden; kanhända har den redan bragt mig nära dertill; men detsamma skulle hunger, köld och elände, detsamma skulle äfven mina tankar göra. Utan denna dryck, skulle jag längesedan varit tokig. Bränvinet är den fattiges vän, hans enda förnöjelse, allt hvad han har att sätta emot den rikes öfverflöd. Det styrker och tröstar honom, när han är som mest förtviflad. Det må vara förrädiskt, det må lägga grund till all: möjligt ondt för framtiden; men det gör godt för det närvarande, och det är tillräckligt. När jag husvill genomvandrade alla stadens gator, boridrifven med smädelser från hvarje dörr, der jag bönföll om en allmosa, och med hugg och slag från hvarje portgång, der jag sökte skygd mot ovädret; när jag då kröp in i någon tom lada, och utsträckte mina trötta lemmar på bara golvet, i det fåfånga hopp att finna hvila; eller, ännu värre än allt annat, när jag, ursinnig af hunger, gaf vika för den grymmaste frestelse, och förskaffade mig en måltid mat på det enda sätt, jag kunde erhålla den; när jag i sådana ögonblick kände mitt mod sjunka, då tog jag min tilllykt till denna dryck, och med ens glömde jag mina olyckor, min fattigdom, min brottslighet. Gamla tankar, gamla känslor, gamla ansigten och gamla upp: träden återvände i mitt minne, och jag inbillade mig vara lycklig — så lycklig, som jag är jna.s Och härvid utbrast hon i ett vildt hysteriskt skratt. Arma varelsel utropade Wood. Kallar ni denna vansinniga glädje för sällhet? Det är den enda sällhet, jag känt i åratalp svarade enkan med hastigt återvunnen sans; och ni ser att den är icke långvarig, Jag skall säga er en sak, herr Wood, fortfor hon med ihålig röst och stirrande blick, bränvin mi vara huru förde: fligt som hels:, men så länge