Aftonbladet – 28 augusti 1847, sida 2

att på måfå uppfiska 260 sandkorn (antalet af de anklagade), hvilka det behagat åklagaremakten att upphöja till martyrdomens ära. Och j tron, mina herrar! att omsider med edra händer hafva gripit det mörka, radikala onda, som grumlade denna ströms vågor och färgade dem röda? Insen j ej, att man borde uttorka källan till denna sinnesjäsning, på det icke oupphörligt skummet af vårt blod och våra tårar måtte stänka den kristna verlden i ansigtet? Och denna blodiga källa, hvad är den väl annat, än vårt fäderneslands sönderstyckning? Förvånens icke, mina herrar, om vi oupphörligt, ända till vårt sista andedrag, upprepa, att det icke är i följd af vårt motstånd, som man bestraffar oss, utan på grund af den himmelskriande och stora orättvisa, som vi sedan hundrade år lide. Detta ville man gerna glömma, gerna bortvända ansigtet derifrån, för att icke se, att hvarje skakning, som genombäflvar Polen, icke är annat än en tvungen, ansvarslös motstöt emot just de samma makters våldsgerningar, som förvånas deröfver. Dei minst modiga och menlösaste af skapade djur, som j viljen förtrampa med foten, reser sig emot förstörelsen, anstränger sina krafter till nödvärn, och biter honom, som trampar det; och j viljen att en hel naticn, att en lefvande begrafven jätte icke, så länge han ännu andas, skulie sträfva att spränga bräderna i den trånga likkista, som trycker sönder hans bjerta? Hvad? sotva väl Titanerne stilla och lugnt under de berg, som Jupiters aundsjuka hopade öfver deras förtviflan? och är det väl deras, de stackars arfberöfvades skuld, cm jemmerropen af deras eviga dödskamp tränger genom kratern af derss grafsar, och emellanåt störer de glada lagen för himmelns autokrat? Om således en fortfarande sammansvärjning äger rum i hela Poler, så kommer det deraf, att våra lidanden äro oupphörliga och outhärdliga, sedan menniskonycker åtskilde, styckade, tillintetgjorde hvad Gud isina höga rådslag förenat, fast sammanfogat och kallat till lif med det oförgängliga namnet: Polska nationen. Det är icke vi, som begrafvit det till jorden sträckta Polen under omöjliga fördrag; fordra således ej af oss räkenskap för de förlägenheter, som dess marter bereder eder; gören icke offret ansvarigt för bödelns mödor och oskicklighet; men framför allt tren icke, att j tillintetgören denna Niobes ryckningar, då j dömen ännu en af hennes söner till döden.n