Aftonbladet – 28 augusti 1847, sida 2

Gossen öppnade sina stora svarta ögon och fåste dem för ett ögonblick på Wood, hvarefter han lät höra ett svagt melankoliskt skrik, men som snart stillades genom smekningar af modren, mot hvilken han sträckte sina späda armar, liksom för att anropa hennes skydd. Jag tror ej han skulle vilja lemna mig, om också jag kunde skiljas ifrån honom,, anmärkte fru Sheppard leende midt under sina tårar. Jag tror visst, han ej skulle vilja det, medgal snickaren; ingen vän finns att likna vid en mor, ty barnet känner ingen annan. Det är sanning, återtog fru Sheppard; ty om jag icke hade varit mor, hade jag aldrig öfverlefvat den dagen, då jag blef enka. Ni får ej tänka på den dagen mer, fra Sheppard, sade Wood i en smekande ton. Jag kan ej låta bli att tänka derpå, svarade enkan. Jag kan aldrig glömma den arma Toms sista blick, då han stod i stensalen i Newgate, sedan hans fjettrar blifvit afslagna; jag har honom oupphörligt för ögonen, så framt jag ej kan på något sätt döfva mina sinnen. Den ohyggliga klämtningen med S:t Sepulchres klocka ljuder beständigt i mina öron .. . åh, jag hör den ännu i denna stund! Om så är, anmärkte Wood, förundrar det mig, att ni låter den der fasansfulla målningen sitta qvar öfver spisen.n Nu Jag hade mina goda skäl för, att sätta den der; men fråga mig ej derom nuy i fall ni icke vill göra mig tokig, svarade fru Sheppard med en vild blick. Godt, vi skola ej tala om den saken mer,, yttrade Wood; och för att byta om samtalsämne, så låt mig ge er ett råd, Johanna, som jag en lång stund haft på tungan: det är, alt ni för ingen del bör taga er tillflykt till starka drycker, för att tiösta er. Sant är väl, att den ena spiken drifver ut den andra, men den olyckligaste spik, man kan använda, är en spik i likkistan. Bränvinsvägen är en genväg till kyrkogården., Det må den vara; men om den förkortar aflståndet och lättar stegena, har jag ingenting deremot,, invände enkan, som genom denna