Aftonbladet – 27 augusti 1847, sida 3

ck, att intet tecken tillb den mening skulle igga i hans ord, att han vore missnöjd ned täflan. Detta sednare — detta intet tecken till... mening — grundade han naturligtvis derpi, t han nyss hade sammanfattat en tvenne spaler lång artikel derom, att icke mindre än re förslager lära medfölja (till Berlin); samt tt, i denna artikel, han hade kastat sig med la krafter och med glödande hugg emot båda le antagna, hr Scholanders medtäftlare, af hvilka len ena uppkallas till hofmästare,, cch begge örehållas att vara fästningsbyggare, (icke pviseprofessorer, förstås!): att han i denna artiel synnerligast skriat derölver, att de båda nedtäflarne hade kommit på ,ellofte timman och femtiondenionde minuten, hvarigenom de naturligtvis båda borde hafva förlorat fataierne. Och, i färd med sin sista artikel, för att bevisa att alla bans motståndare voro nidingar, uf en beundransvärd skamlöshety, skref han lessa orden: Ån vidare pådiktas oss alt i vår sednaste rt. hafva klandrat, att omsider ett slags täflan lock blifvit besluten; vi skulle ,icke ens tåla, att ett så inskränkt antal ritningar som tvenne sonkurrera med hr Scholander,. Vi stå verkigen förvånade, handfallna af förvåning! Huru ir en sådan oförmåga att begripa psychiskt möjlig, eller en sådan oärlighet moraliskt? Icke ett det allra ringaste ord hafva vi yttrat, hvaraf den slutsats kan dragas, att vi skulle vara missnöjda dermed, att flera än ett förslag äro afsifne. Vi uppmana hvar mennisks, som kan äsa svenska, att uppleta ens ett tecken till en lylik mening i våra ord; och kan ingen sådan mening upptäckas, så måste författaren i ÅA. B. vara behäftad antingen med hallucinationer eller med en beundransvärd skamlöshet,. Huru detta stycke må auses, derom har utan tvifvel hvar och en, som läst Vinterbladets arikel af d. 7 dennes, redan afgjort, insändaren ulideles förutan. Säkert synes väl att Pater Loyolas bäste lärjunge icke skulle hafva velat skämmas för ett sådant prof. Den der förvåningens, — handfallen af förvåningo — mamma lärer ock vara den beryktade nreservatio mentalisn. Kan det nn väl vara Vinterbladsredaktörens mening, att dåd mot honom egtrum? Åh nej! Redaktören har än i denna stund inga hallucinationer; han kan läsa svenska; men han vill ifrån hufvudsaken, han vill diversion, och han talar derföre detta djupa oförstånd. Sådan är Vinterbladets egen historia. Låtom oss nu gå till saker, och de små försök det gör att ännu bålla der undan dagern. Z47 a (Forts.)