Aftonbladet – 27 augusti 1847, sida 3

(1 VET . (Insändt ) DEN GAMLE SKALDENS DÖD. 4 Högtidligt sommarnattens stilla blund En helig tystnad öfver näjden bredde, Naturen sof och hvilans gudastund En menlös frid åt skapelsen beredde; Blott vakteln hördes vemodstoner slå, Gömd i den midnattsdunkla rosenhäcken, Och månens stråle dallrade uppå Den våg, som flöt i silfverklara bäcken. På ängens matta bjorden hvilade, Vallklockan icke genom rymden klingar!: Och skogens lätta skara slumrade, Med nedböjdt hufvud under trötta vingar; Af någon fläkt ej rördes aspens blad, Så tysta stodo grafvens tårepilar, Och dalens rosor njöto daggens bad; Så lugnt var allt, som bädd där oskuld hvilar. 2. Men hör! då klinga i eterns höjd Ljuft änglaharpor. Af stjärnglans röjd Står himlens sal, prydd till festligt minne, Det högtid är, det är fröjd därinne. Wallin sin harpa så högstämdt slår, Tegner med lyran så hänryckt går, Serafer höja glädtiga toner, Och välljud strömma till jordens zoner. Gladt ryktets tärnor med lagrens krans Ses skynda fram under högtidsdans, En gäst de gå att dess ankomst fira, Att segrens pris kring hans tinning vira. Och se! de sälla till möte går En bildskön yngling med lockigt hår; En evig ungdom på pannan thronar, En himmelsk klang från dess lyra tonar. De skröpligheter som tiden gaf t jordens son, alla fallit af; Föryngrad skönhet oss döden bringar, Ovansklig sången i himlen klingar. Hvem är, som kommer till ljusets rymd, Ej mer af jordlifyets dimmor skymd? Välkommen! hälsas af höga skalder Nu Selmas sångare, from som Balder. Och i triumf nu till Jjusets thron Han föres fram, där hans milda ton Med änglars sång sig harmoniskt blandar, Och sau klang hörs från de sälla andar. j 3. Men uti nordens fjällomgifna daler Så tomt det blir, där endast saknad talar; Och Svea gråter sina snillemän, Och mista räds de få hon eger än. Den sista skalden ifrån. Gustafs dagar Nu borta är! så, vemodsfullt, hon klagar; Ett annat slägte, en förändrad tid Nu uppstått har; hvad är dess mål, dess id? Det icke hänförs utaf snillets låga, Dess sträfvan medför vinst, men äfven plåga; Dess klara stjärnor alltmer slockna ut! Skall nyttans värf inkräkta allt till slut? Nej! länge än skall snillets gudaflamma Bestråla norden, höga sinnen amma; En; bättre tid skall komma än en gång Med diktens blommor, högre flygt och sång. 4. På Kondorsvingar tidens fågel ilar Med oafbruten, aldrig hämmad fart; Han tröttnar ej, dess fot sig aldrig hvilar, I evig kretsgång förs han underbart. Men, fläktande utöfver jordens yta, Dess tunga vinge sopar månget spår; Då krossas allt, sig alla ting förbyta, Förgängelsen uti dess bana går. Den pyramid, som sekler icke krossat, För andra sekler faller grusad ner; Det samhällsband, som våldet icke lossat, Af tidens järntand gnaget, finns ej mer. Hur många alldagsmänniskor som lefyat, Och hvilkas namn, som lifvet, varit kort! Allt hvad de älskat, aktat, eftersträfvat, Som bubblor tidens vinge fläktat bort. Men ryktets mund, från tidens skiften afskild, Om: höga bragder evigt vittne bär; . Och mänskosnillet, solens egen afbild, Så oförgängligt som sin urbild är. Då, offrande sig för det ädla, sanna, En bjälte stupat vid sitt trogna svärd, Då virar samtid lagren kring hans. panna, Hans namn blir heligt för en efterverld; Då skaldens lyra, hvartill folken lyssnat, Här dallrat bort sin sista afskedston; Då sångarkungens svanesång här tystnat, Han sjunga gått i högre region; Då statens man, som folkslags väl bevakat, Till hyila lagd, dess öden mer ej ser; Då filosofer, som för tånken ståkat Dess lagar ut, ej är, ej tänker mer; Då öppnar Saga sina tempelsalar, Det mänsklighetens stora Pantheon! Där hvarje runa, hvarje inskrift talar Om någon kraftens eller snillets son. Dit kan förgängelsen sitt gift ej sprida, Så högt ej lyfter tidskondoren sig; Förbi dess fot de långa åren skrida, 1 -—a . Lr på 3 sr a K AN RK 8